Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pytagoras — en antik akademi av lärda forskare - Lärofadern och ordensbröderna - Talen är det sant varande (substansen) i tillvaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2766 PYTAGORAS
EN ANTIK AKADEMI AV LARDA FORSKARE
Hytagoras. - »Kvadraten på hypotenusan är
lika stor som summan av kvadraterna på kateterna.»
Den satsen kan en skolpojke och skolflicka med
elementarbildning säkert bevisa, och vederbörande vet
också, att den tillskrivs en gammal lärd grek, som
hette Pytagoras. Gymnasisten tillägger: det var också
han och hans lärjungar som upptäckte, att en ton
beror av antalet svängningar hos en sträng som sätts
i rörelse. Vi vet också, att det var pytagoréerna - och
bland dem först Empe’dokles - som uppställde
hypotesen om »de fyra elementen» (luft, eld, jord och
vatten) såsom de urbeståndsdelar från vilka alla ting
bildas. Universum hade börjat som en kaotisk
blandning av dessa element. Ur denna blandning utskildes
först luft och sedan eld (solen). Från återstoden
pressades härefter vatten fram, så att land och hav
bildades. En mera bestående insats gjorde dock
pytagoréerna, då de lärde, att ljuset går fram i rymden med
ändlig hastighet. Den som fått läsa litet om
astronomins historia kan också lämna ett bidrag:
pytagoréerna var de första som sade, att jorden var rund och
roterade samt att den tillsammans med en del andra
himlakroppar kretsade runt en »centraleld».
Lärofadern och ordensbröderna
De gamla vise i det lärda ordenssamfundet i staden
Kroton på Calabriens kust har emellertid också tänkt
så många andra djärva och originella tankar, att det
verkligen lönar mödan att stifta deras närmare
bekantskap. Tyvärr har lärofadern Pytagoras, såvitt vi
vet, inte själv skrivit någon bok. Vi känner ganska litet
om hans liv, egentligen endast att han levde på
500-talet f. Kr., att han var född på ön Samos, att han
troligen bedrivit studier i Egypten och att han slutligen
slog sig ned med sina lärjungar i Syditalien. Där
organiserade han det märkliga samfund eller den orden
som bar hans namn. Medlemmarna bemödade sig om
måttlighet, renhet och självkontroll och betraktade
lärda forskningar och samtal som det högsta i
tillvaron. Samtidigt höll de strängt på att samfundets
kunskaper inte finge profaneras utan måste hållas
hemliga. Men pytagoréerna syftade även till praktiskt
nydaningsarbete i samhället och menade, att
samhällets ledning borde anförtros åt det slags
aristokrati de själva ansåg sig representera. Detta blev
början till deras undergång. De ställde sig i
motsatsförhållande till dem som innehade makten och
utsattes (omkr. 501 f. Kr.) för ett organiserat
pöbel-upplopp. Härvid brändes deras hus ned, och många
pytagoréer dödades, medan andra lyckades fly till
Ta-rentum, där samfundet tycks ha upplösts. Huruvida
Pytagoras själv överlevde upploppet eller om han
där
vid dödades eller dött tidigare har man inte lyckats
få visshet om.
Det pytagoreiska arvet gick emellertid inte helt
förlorat utan fortlevde bland nya generationer
lärjungar. En av dessa, Filola^s i Aten, samtida och
bekant med Sokrates och Platon, upptecknade
pytagoreiska tankar, som även citeras i Platons dialoger.
Pytagoréernas lära var först och främst en
religion, till och med en stor och djuptänkt
frälsningsreli-gion. De ansåg, att själen var fängslad i kroppen
»såsom i en grav» och att det var människans synd som
var orsaken härtill. Men de var också ivriga anhängare
av själavandringsläran, en österländsk tro, som
härigenom presenterades i västerländskt tänkande.
Endast genom allehanda reningar och asketiska övningar
i flera generationer kunde själen befrias från tvånget
att efter döden återvända till en ny kropp och sålunda
slippa ut ur kretsloppet för att uppstiga till
gudarnas värld. Med askesen sammanhänger tydligen, att
pytagoréerna också var vegetarianer. (Kanske tänkte
man sig också, att en väns eller nära anhörigs själ
efter döden kunde gå in i en djurkropp, såsom
Xeno-fanes ironiskt antyder, när han låter Pytagoras känna
igen en god väns röst i en hund, som skällde!) En
djupsinnig fortsättning på själavandringsläran
bildar pytagoréernas tankar om alltings slutliga
återkomst efter ofantliga tidrymder i exakt samma
former som nu.
Talen är det sant varande (substansen) i tillvaron
I sin egentliga filosofi utgick pytagoréerna liksom
Heraklit från tanken på den eviga växlingen, men de
sökte som många andra av de s. k.
förmedlingsfiloso-fema något fast och konstant i skeendet och
förändringen. Upptäckten av svängningstalets betydelse för
tonuppfattningen var det säkerligen som ledde dem
till deras märkliga lära om talet som den konstanta
faktorn i växlingen och deras härtill knutna
fantastiska talmystik. De sysslade härvid med bl. a. magiska
kvadrater, »triangulära» och kvadratiska tal. Dessa
slags tankar har för oss endast kuriositetsintresse,
även om den store Platon på gamla dar ansåg sig
kunna hämta mycken förborgad visdom därur. Att
t. ex. jämna tal såsom delbara skulle vara svaga och
»kvinnliga» men de udda såsom odelbara vara
»manliga» och starka, har vi svårt att finna så mycket
förnuft i. Själva grundtanken, att kvalitativa faktorer
(såsom t. ex. musikens toner) kan återföras på
förhållanden som kan matematiskt beräknas, är ett
uppslag som pekar långt fram i modern naturvetenskap
och ytterligare ökar vår respekt och aktning för denna
sällsamma forskarakademi för 2 500 år sedan.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
