Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påsk — uppståndelsens helg - Påsken har gamla anor - En sorgens minneshögtid kan också bli en glädjefest - Påskens religionshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
____________________________________________________________________________ PÅSK 2767
UPPSTÅNDELSENS HELG
Påsk. När blir det påsk i år? frågar den som fått
nya almanackan i sin hand. Det är så mycket som
beror på påsken, hela fastan, själva påskens helgdagar,
Kristi himmelsfärdsdag och pingsthelgdagarna.
Påskens rörlighet skänker en angenäm omväxling och
spänning, fritiden därunder en välbehövlig vila.
Skolpojken och magistern, som börjar bli ganska
»ter-minströtta», hämtar nya krafter av sköna lovdagar.
Det är en tid av livslust och aktivitet.
Växter, djur och människor vaknar
upp ur vintersömnen. Man hälsar
påsken med glädje som sommarens
förebud.
Påsken har mycket gamla anor
Men varför skall då påsken infalla
olika varje år? Det vållar ju onekligen
en hel del besvär (t. ex. inom
affärs-och bankvärlden). Orsaken
sammanhänger med det kristna påskfirandets
ursprung. Den judiska påsken (pesach,
som härleddes ur pasach, gå förbi) är
en uråldrig hebreisk fest, som efter
Moses tid (1200-talet f. Kr.) anknöts
till minnet av Israels uttåg ur Egypten,
när mordängeln »gick förbi»
israeliternas hus. Denna fest firades också av de
första kristna i de ålderdomligt
högtidliga former som ännu lever kvar hos
judiska familjer »i förskingringen».
Själva festdagen var den 14:0 i
vårmånaden nisan (omkr.
vårdagjämningen). I den judiska kalendern började
varje månad med nymåne, och påsk
skulle alltså alltid firas vid fullmåne,
oberoende av någon bestämd veckodag.
När de första kristna, särskilt i österns länder, deltog
i denna stora högtid, var det emellertid för dem inte
en glädjens utan en den bittra sorgens högtid. Minnet
av Jesu svåra lidande och död var för hans lärjungar
oupplösligt förbundet med påskdagarna. Det
hebreiska ordet för påsk sammanställdes med grek, paskein,
lida. Kristus och påskalammet blev en parallell, som
låg nära till hands.
En sorgens minneshögtid kan också bli
en glädjefest
Snart sker emellertid härutinnan en märklig
förändring. Man hade i västern och speciellt i Rom
börjat fira Jesu uppståndelse inte endast i allmänhet
varje söndag (Herrens dag) utan alldeles speciellt
just vid påsken. Man ville med andra ord i främsta
Påskdagens datum åren
1900—2000.
rummet ha påsken till en uppståndelsens och
glädjens fest. Men då ville man också fira den just på
en söndag, dagen för uppståndelsen, t. ex. söndagen
närmast efter den 14 nisan. Biskopen av Rom
Victor I (189-199) lyckades efter åtskilliga förhandlingar
(den s. k. påskstriden) slutligen få denna praxis
tämligen allmänt tillämpad. Men då kvarstod en annan
svårighet. Det judiska årets »månmånader» passade
ju inte alls ihop med den julianska
kalenderns solår. Månåret var 11^2
dagar för kort! Tämligen godtyckligt
brukade Stora rådet i Jerusalem då och
då lägga till en extra månad för att få
det hela att gå ihop. De kristna måste
alltså först fråga judarna, när det
egentligen skulle bli påsk för året, och
detta måste ju kännas en smula
förödmjukande.
Kyrkan beslöt därför att skaffa sig
en egen påskberäkning, och denna
fastställdes på kyrkomötet i Nicaea 325
sålunda: påsken skulle firas första
söndagen efter första fullmånen efter
vårdagjämningen.
Påsken blev i gamla kyrkan och är
alltjämt den kristna religionens stora
centrala högtid. Själva grundtemat:
uppståndelsen och livets seger över
döden har alltid gripit djupt in i
mänskligt tankeliv. Den fest som inledes med
jubelfanfaren: »Vad ljus över
grif-ten ...!» (Sv. ps. 102: 1) måste vinna
genklang. Den långa förberedande
fastetiden, som kulminerar i den
stäm-ningsfyllda »stilla veckan» och
avslutas med minnet av världshistoriens
mest gripande drama omkring korset på Golgata,
bildar en allvarsmättad bakgrund, som låter
påskmorgonens jubel klinga så mycket segervissare.
Påskens religionshistoria
Påskfirandet hade emellertid också bakom sig en
synnerligen rik religionshistorisk tradition. Gudar
som dött men åter uppstått firades i de heliga
mysterierna. Kultbruk från exempelvis Adonisfesterna
synes ha övat inflytande på kristet påskfirande,
åtminstone i östern. I Västerlandet är det framför allt
växt-lighetsriter som dragits in i firandet. Trädens kraft
går igen i fastlagsris och påskris (påskafton —
pisk-lördag!), gammal solmagi i påskeldarna. Livet i
koncentrerad form erbjuder ägget, påskens stående
attribut i alla länder.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
