Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rabelais, François — Gargantuas och Pantagruels författare - Sagornas djupare betydelse - Racine, Jean — det franska dramats fulländare - Från klostret till hovet - De stora dramerna - Racine överger teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2778 RACINE _________________________________________
tisk och satirisk skildring av det samtida Frankrike.
Och berättelsens verkliga hjälte är inte titelfigurerna,
utan den knipsluge och fördomsfrie äventyraren och
vagabonden Panurge, som känner till 63 sätt att
skaffa sig pengar, »av vilka det vanligaste var genom
stöld i löndom». Hans respektlösa hån mot alla
auktoriteter är Rabelais’ eget.
Sagornas djupare betydelse
Ty visserligen innehåller dessa två jättesagor de
mest befängda historier och vimlar av fantastiska
uppgifter, plumpheter och oanständigheter. Men deras
betydelse ligger på ett annat plan. Bakom allt
uppsluppet skämt framskymtar renässansmänniskans
vakna sinne för livets goda - i alla dess former, från
det matnyttiga till det sköna - liksom hennes
intresse för naturvetenskap och förakt för
medeltids-skolastikens pedantiska hårklyverier, klosterlivets
abnormiteter och teologernas gräl. Mot allt tvång, allt
förkvävande av naturen och av den uppriktiga,
okonstlade livsglädjen förde denne frihetsälskande
humanist en ständig kamp.
Med sin ordskapande, bildsprudlande stil och
smittande berättarglädje är Rabelais en av den franska
prosans nyskapare och mästare. »Det stora seklet»
fann honom plump och vulgär, men 1700-talet
upptäckte honom på nytt och sedan dess har han hört till
de levande franska författarna.
DET FRANSKA DRAMATS FULLÄNDARE
KACINE [rasm7], Jean (1639-99), står som
full-ändaren av det klassiska franska dramat under det
»stora seklet». Någon banbrytare var han inte utan
gick vidare i Corneilles fotspår och iakttog
omsorgsfullt lagen om de tre enheterna. Men mellan
Cor-neille och honom låg Molière (se d. o.),
karaktärskomedins skapare, och av denne tog Racine starka
intryck. Han fördjupade dramats psykologi, och han
gjorde det allmänmänskligare: hans hjältar och
hjältinnor är varken änglar eller odjur. Trots den antika
dräkten inlade han i dramerna även sin egen tids
tänkesätt.
Från klostret till hovet
Den tidigt föräldralöse gossen erhöll en grundlig
uppfostran hos jansenisterna (se Pascal) i Port-Royal.
Där väcktes hans kärlek till den antika litteraturens
skönhetsvärden, vilken så tydligt spåras i hans
diktning. Men han tog även intryck av jansenisternas
världsfrånvända religiositet med deras augustinska
tro på människans inneboende fördärv.
Oemotståndligt drevs Racine dock av sin diktarhåg
till den unge Ludvig XIV:s lysande och lättsinniga
hov, där han fann goda vänner i Boileau, La Fontaine
och - till en början - i Molière. Han slog nu igenom
med Andromaque (1667), vars framgång erinrade om
Corneilles Le Cid.
De stora dramerna
Andromaque, vars motiv hämtats från Trojasagan,
är ett drama om den trofasta änkans sorg och
modershjärtats hjältemod men även om den allt
förhärjande lidelsen. Därnäst följde Britannicus (1669),
som skildrar kejsar Neros psykologiska utveckling
mot brott och galenskap, Bérénice (1670), det
elegiska dramat om den judiska drottningens kärlek till
den romerske kejsaren Titus, som förskjuter henne,
då hennes börd inte berättigar henne till att bestiga
en kejsarinnas tron, Bajazet, Mithridate och
Iphigé-nie, det senare en omarbetning av Euripides’ tragedi
om kungadottern, som offras för att skaffa grekernas
flotta vind på resan till Tro ja. 1677 kom så Phèdre,
vars religiöst-metafysiska bakgrund, människornas
beroende av de högre makterna, vittnar om en
åter-knytning till Port-Royal. Dramats konflikt är
styvmoderns, Phèdres, brottsliga kärlek till den kyske
styvsonen, Hippolyte, hennes falska angivelse, den
äkta makens, Teseus’, förtvivlan och de bägge
parternas undergång.
Racine överger teatern
Hatet och förtalet från kretsen kring den gamle
Cor-neille, som avundades Racine hans framgång, drev
denne bort från teatern. Han gifte sig, blev en
utmärkt familjefar och utnämndes till kunglig
historio-graf. Som en förlorad son återvände han till
jansenisterna efter »femton års förvillelser och elände».
Han kom nu att tillhöra den närmaste kretsen kring
»kung Sol» och dennes fromma gemål, madame de
Maintenon. Det var hon som förmådde honom att åter
dikta, och på gamla dagar skrev han nu Esther (1689)
och Athalie (1691), bägge med motiv från Gamla
testamentet och i sin dramatiska, händelsemättade
utformning olika de tidigare psykologiska dramerna.
Få diktare har som Racine förstått att spela på
det mänskliga känslolivets alla strängar, från det
mest outsläckliga hat till den allra ömmaste kärlek.
Samtidigt utmärks hans dramer av äkta fransk
klarhet, balans och logik i uppbyggnaden, medan versen
är beundransvärt smidig och välljudande -
dramerna är skrivna på det klassiska franska versmåttet
alexandrinen. Racine har alltid varit högt beundrad
i sitt hemland, men också annorstädes uppförs hans
dramer alltjämt. (Se även ill. s. 1179-80.)
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
