Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radar — orientering i dimma och mörker - Radar utvecklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________ RADAR 27/9
Radarbild t. h. av en del av Lake Huron, den näst största av de Stora sjöarna på gränsen mellan USA och Canada, tagen från
flygplan med en »Plane position indicator». Lägg märke till överensstämmelsen med motsvarande kartbild till vänster. — Denna
speciella apparat reagerar endast för ändringar i landskapets reflexionsförmåga och ritar därför endast konturlinjer.
ORIENTERING I DIMMA OCH MÖRKER
Ra DAR. Idén att använda radiovågor för
riktnings-och avståndsbestämning (t. ex. i mörker eller dimma)
är långt äldre än man i allmänhet föreställer sig. I
själva verket kan radar eller ekoradio räkna sitt
ursprung från 1912, då Titanic-katastrofen utlöste en
mängd idéer för avståndslokalisering av isberg och
fartyg. Några praktiska resultat framkom emellertid
inte förrän omkr. 1925, då man för första gången
kunde framställa elektronrör m. m., användbara för
korta vågor. Härvid inriktades försöken till en
början på studiet av det s. k. Heavisideskiktet och dess
varierande höjdlägen. I Amerika började man 1930
att med radions hjälp konstruera s. k. absoluta
höjd-mätare för flygplan. Principen var härvid den, att en
radiovåg kastades nedåt mot marken, reflekterades
mot denna och åter mottogs i flygplanet.
Tidsskillnaden gav då ett direkt mått på planets höjdläge
-alltså samma princip som för ekolodning till sjöss.
En väsentlig skillnad mellan de bägge metoderna
består dock däri, att ljudets hastighet i vatten är
tämligen låg, 1 450 m sek., jämfört med radiovågorna, som
rör sig med ljusets hastighet, 300 000 000 m/sek.
Anordningarna för tidmätning måste sålunda vid
användning av radioekot vara utomordentligt
snabb-verkande. I själva verket visar sig den enda praktiskt
användbara metoden vara att använda en
elektron-optisk mätanordning, närmare bestämt en
katodstråle-oscillograf (se artikeln Elektronik) för ändamålet.
Skall nämligen ett avstånd bestämmas på t. ex. 150
meter när, visar en enkel räkning, att man måste hålla
reda på en tidskillnad av en miljondels sekund.
Självfallet kan härvid några tidmätare av mekaniskt slag
inte gärna komma till användning.
Radar utvecklas
L’nder 1930-talets senare hälft - liksom senare
under krigsåren - utvecklades radar i rask takt. Man
nöjde sig inte längre med att bestämma avstånd
enbart till stora mål, t. ex. från ett flygplan till marken,
utan föresatte sig att få fram tillförlitliga metoder
för avstånds- och riktningsbestämning även till små
målytor, exempelvis till flygplan i luften. Denna
utveckling försiggick parallellt i Tyskland, England och
USA. Tyskarnas term för apparaturen var
»Funkmes-sung» (egentligen »gnistmätning»), den engelska
termen blev »radar», en förkortning av »radio detection
and ranging» (radio-uppspåring och
-avståndsbestämning). För att målangivningen skulle bli så
nog-grann som möjligt, var det nödvändigt att - både för
avsändning och mottagning - använda antennsystem,
vars dimensioner var flerfaldigt större än den
radiovåglängd som skulle komma till användning.
Följaktligen blev det nödvändigt att välja en mycket kort
våglängd; det var här som huvudsvårigheterna
inställde sig. Korta vågor hade man visserligen redan
lärt sig att framställa, men nu gällde det att på
samma gång generera höga effekter. Av den energi som
strålas ut från en antenn är det endast en
försvinnande bråkdel som reflekteras av t. ex. ett avlägset
flygplan, och av den reflekterade energin återkom-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
