Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rajon — textilindustrins nya råvaror - Världsproduktionen av vissa fibrer - Sprängämnet som blev en silkesstrumpa - Rajon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2794 RAJON
TEXTILINDUSTRINS NYA RÅVAROR
KAJON (rayon, uttalas rajå’n) är det första med
konst framställda fibermaterial, som fått större
betydelse och som med framgång kunnat ta upp
konkurrensen inte bara med silkesmasken utan även med
fåret och bomullsbusken. Under tiden mellan de två
världskrigen var rajon, som då kallades konstsilke
och cellull, så gott som det enda använda
konstfibermaterialet. Utgångsmaterialet för dess framställning
är cellulosa och framför allt har den svenska
konst-silkesmassan fått världsrykte såsom varande
oöverträffad. Under senare år har dock skogen som
utgångsmaterial fått en svår konkurrent i alla de
textilmaterial man nu lärt sig framställa ur enkla
organiska utgångsprodukter. Dessa nya fibrer kallas
helsyntetiska fibrer eller syntetfibrer. De har efter
andra världskriget fått en allt större betydelse, vilket
framgår av följande statistik:
Världsproduktionen av vissa fibrer (i 1 000 ton)
Är Ull Bomull Rajon Syntetfibrer
1920 808 4 472 15 —
1938 980 7 800 865 —
1941 I I5I 5 547 I 270 —
1951 I 107 7 134 i 795 128
1953 I 160 7 270 i 850 175
Produktionen av natursilke var 1938 50000 ton,
1950 ca 20 000 ton.
Sprängämnet som blev en silkesstrumpa
Är 1845 framställde den schweiziske kemisten
Schönbein sprängämnet bomullskrut (cellulosanitrat)
genom att behandla bomull (cellulosa) med
salpetersyra. Bland annat fann han också, att man kunde lösa
bomullskrutet i en blandning av alkohol och eter.
Härvid erhöll han en tjockflytande, klibbig massa,
som han kallade kollo’dium och som kunde användas
vid anläggande av förband o. d. Omkring 40 år senare
sysslade en amerikansk fysiker vid namn Swan med
att söka en bra och billig glödtråd, som kunde
användas i den av Edison nyligen uppfunna glödlampan.
Han byggde på en erfarenhet, som redan Schönbein
gjort, nämligen att om man pressar flytande
kollo-diumlösning genom fina hål, så får man, sedan etern
och alkoholen avdunstat, fina sidenglänsande trådar.
Som dessa utgjordes av rent bomullskrut, var de
mycket explosiva. Men Swan lyckades spjälka av den
explosiva salpetersyragruppen utan att trådarna
därigenom blev förstörda och erhöll på så sätt fina
cellulosatrådar. Genom att försiktigt förkola dessa fick han
hållbara glödtrådar. Dessa fick dock aldrig någon
större användning. Märkligt nog kom Swan inte att
tänka på, att hans trådar skulle kunna få praktisk
betydelse för framställning av textilfibrer. Mera som
en kuriositet tillverkade han dock några vävnader av
sina glänsande trådar och ställde ut dem på en
utställning i London 1884.
Bland besökarna på utställningen befann sig den
unge fransmannen Chardonnet och den tanken slog
honom genast, att man här hade en möjlighet att
framställa konstgjorda vävnader. Han for hem till
Frankrike och satte genast i gång med att experimentera.
Efter fem års ihärdiga experiment hade han kommit
så långt, att han på världsutställningen i Paris 1889
kunde ställa ut en del silkesliknande vävnader,
framställda av cellulosa. Chardonnet förbättrade metoden
undan för undan och i början på 1900-talet kunde en
fabriksmässig tillverkning börja om än i mycket liten
skala. Chardonnet gav inget namn åt sin produkt. Det
gav sig självt. De silkesglänsande, med konst
framställda trådarna benämndes helt enkelt konstsilke.
I utlandet fick det nya materialet snart olika namn,
i Sverige benämns det numera rajon (rayon). Först
på 1920-talet började rajonsilke framställas mera
allmänt, till en början framför allt för tillverkning av
silkesstrumpor och damunderkläder, och så
småningom till vävnader av olika slag. Sedan man lärt sig
klippa sönder konstsilketrådarna, karda dem till en
ulliknande produkt och spinna denna till gam,
tillverkas nu även allt mer ylle- och bomullsliknande
vävnader (rajonull). Silkesmasken och fåret är redan
utkonkurrerade, men bomullsbusken är ännu
oslag-bar som textilleverantör.
Rajon
Allt efter tillverkningssättet skiljer man mellan
visko’srajon, kopparrajon och aceta’trajon. Den
äldsta metoden att tillverka rajon ur cellulosanitrat
används knappast längre. Enligt alla de nya metoderna
tillverkas såväl rajonsilke som rajonull.
Viskosrajon. För närvarande tillverkas den mesta
rajonen enligt viskosmetoden. Med tillhjälp av
na-triumhydroxid och kolsvavla bringas särskilt beredd
pappersmassa i en tjockflytande »viskös» lösning,
som fått namnet viskos. Denna pressas med en
hastighet av 80-120 meter i minuten genom fina hål
ut i ett syrabad, som fäller ut cellulosan i form av
fina, silkesglänsande trådar.
Kopparrajon, även kallad Bembergsilke, erhålls
om cellulosa upplöses i en ammoniakalisk
kopparlösning till en tjockflytande massa. Denna pressas
sedan genom fina hål ut i en utspädd syralösning,
varvid cellulosan åter fälls ut.
Acetatrajon skiljer sig från de två föregående rajon-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
