Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Raketvapen — från eldpilar till jaktplansraketer - Den räfflade kanonen avbryter raketvapnets utveckling - Raketen rekylerar genom luften - Stalinorgel och Nebelwerfer - Raketer som flygplansvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2798 RAKETVAPEN _____________________________________
liber, 2 meters längd och med en skottvidd av 7 km.
kan nu återfinnas på de moderna raketprojektilerna.
Det mest karakteristiska för raketvapnet är att
projektilen själv innehåller allt drivmedel och medför
detta under sin väg genom luften. Projektilen blir
därför tyngre än den vanliga artilleriprojektilen, men i
gengäld blir vapnet så mycket lättare. Det består
nämligen endast av en utskjutningsanordning med
glidskena eller ett tunt plåtrör, vars uppgifter ofta
inskränker sig till att rikta in projektilen samt att
stabilisera den i starten.
Raketen rekylerar genom luften
Principen för reaktionsdrift är i huvudsak följande.
Den i raketens bakdel inneslutna drivladdningen
antänds, varvid stora mängder het gas strömmar bakåt
med stor hastighet, 2 å 3 km/sek. Denna utströmning
fordrar ett avsevärt tryck, och man kan säga, att
fram-drivningskraften verkar på den oförbrända delen av
drivladdningen. Detta är ett slags kontinuerlig
rekylverkan, som för övrigt ingenting har att göra med den
bakomliggande luftens tryck.
Rekylen i en kanon eller i ett gevär kan tjäna som
jämförelse, men där är rekylen bakåtriktad, eftersom
projektilen (som motsvarar förbränningsgaserna vid
raketdriften) ju går framåt.
Stalinorgel och Nebelwerfer
De raketvapen som först lät tala om sig under det
andra världskriget var de ryska och tyska
salvkano-nerna. Den ryska katuschan eller stalinorgeln kan ha
ända upp till 35 utskjutningsanordningar
(glidskenor) sammankopplade. Den utskjuter projektiler
vägande omkring 25 kg, och skottvidden kan uppgå till
8 000 å 10 000 m. Även tyngre projektiler
förekommer.
Den tyska salvkanonen kallades Nebelwerfer
-dimkastare - och lät särskilt tala om sig vid
anfallen mot Kertj 1942. Den var sexpipig och vägde endast
omkring 350 kg. Eldrörens kaliber var 15 cm och
projektilvikten 25 kg. Ett batteri bestod i regel av 6
pipor, genom vilka en batterisalva på 36 skott kunde
avfyras beroende på en speciell laddningsanordning.
Även av detta vapen förekom tyngre typer.
Dessa salvkanoner, sammanförda i större förband,
representerar en avsevärd eldkraft. Projektilerna
avfyras nästan samtidigt, varigenom en plötslig eldstöt
av oerhörd intensitet erhålles. Under sin väg genom
luften lämnar projektilen en lysande bana efter sig
och åstadkommer ofta ett enerverande tjut. Verkan
blir även ur psykologisk synpunkt avsevärd.
För luftvärnsändamål har salvkanonen med
raketprojektiler kommit till användning, framför allt i
England, det s. k. Z-vapnet. Ombord på fartyg har använts
särskilda raketkastare, vilka skjuter upp en wire
försedd med fallskärm i den ena änden och en mina i den
andra och avsedd som skydd mot låganfallande
flygplan.
För närstridsändamål, framför allt mot
pansarfordon, har ett flertal olika raketvapen konstruerats.
Den amerikanska bazookan består av ett 1,25 m långt
rör, öppet i båda ändarna och med en vikt av 5,5 kg.
Den pilformiga, ca 70 cm långa projektilen väger ca
1,5 kg och har en förmåga att genomslå pansar, vida
överträffande även tunga pvkanoners. Projektilens
hastighet är mycket låg och skottvidden endast 200
m, men dess sprängladdning är högexplosiv och så
anordnad, att sprängverkan huvudsakligast
koncentreras åt ett håll, s. k. riktad sprängverkan
(Monroe-laddning). Även de tunga tyska tigerstridsvagnarnas
tjocka pansar kunde därför genomslås.
Ett flertal dylika vapen förekommer nu i olika
länders arméer. Den tyska Panzerschreck —
pansarskräcken — var till sin konstruktion och verkan
mycket snarlik bazookan. Dess svenska motsvarighet är
raketgeväret.
Den tyska Panzerfaust — pansarnäven - var
snarlik bazookan till det yttre men fungerade inte som ett
raketvapen. Drivladdningen medföljde nämligen inte
projektilen utan låg löst bakom denna i ett rör, öppet
i båda ändarna. Den framåtdrivande kraften verkade
här endast så länge projektilen låg kvar i loppet.
Anordningen fungerade i själva verket som en rekylfri
kanon. Dylika vapen används även i det svenska
försvaret.
Raketer som flygplansvapen
Sin kanske allra viktigaste användning har
raketprojektilerna fått som flygplanbeväpning.
Ryssarna började redan 1940 använda raketer som
sköts ut från flygplan mot mål på marken. Under
invasionen i Nordafrika 1943 satte de allierade in
raket-beväpnade flygplan som det kanske viktigaste vapnet
mot stridsvagnar, artilleriställningar och fordon.
Även mot fartyg är raketen ett verksamt vapen.
Jämfört med bomber har raketprojektilerna större
precision. De kan också avfyras på ganska stort avstånd
från målet, vilket är av särskild betydelse vid anfall
mot väl luftvärnsförsvarade anläggningar. Av den
anledningen har raketprojektilerna blivit ett
synnerligen viktigt vapen vid anfall mot mål med begränsad
utsträckning t. ex. av den art som ovan nämnts.
I svenska flygvapnet ingår raketprojektiler jämte
bomber och automatvapen i attackflygets beväpning.
På grund därav har man infört beteckningen
attackflygplan i stället för det förut använda »lätta bombplan».
Mot stora och motståndskraftiga flygplan ger
finkalibriga automatvapen ofta otillräcklig verkan. Det
är därför en klar tendens att införa raketer som
beväpning i jaktplan avsedda att bekämpa stora
flygplan. Dessa raketer kan förses med s. k. »zonrör»
-engelsk beteckning »proximity fuse». Dessa tändrör
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
