Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religionen — trons mångskiftande värld - Högre religioner - Lägre och högre religioner - Primitiv religion, tron på makterna - Religionen och nutidsmänniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIONEN 28 I 7
sparvhök. Annorstädes lyckades man med den
stigande kulturen åt det gudomliga skapa mera ädla och
förandligade former. Greklands gudar är starka
och odödliga människor. Av det primitiva stadiet
finns här blott rester i litteraturen och konsten;
herdeguden Pan kan utrustas med bockben och bockhuvud,
Hera kallas »den kohövdade, den koögda», Artemis’
prästinnor benämndes »björninnor» osv. Detta var
dock blott relikter av övervunna förhållanden. Med
de stora tragöderna Aiskylos, Sofokles, Euripides når
hellensk religiositet sublima och för alla tider
gällande uttryck. Sokrates står på gränsen till att bli en
religionsstiftare med Xenofon som motsvarighet till
de synoptiska (tre första) evangelierna och Platon
som sin Johannes (fjärde evangeliet). Men någon
levande och förblivande religion växte inte fram på
Hellas’ mark. Annorstädes kunde religionen överleva
historiens växlingar (brahmanismen i Indien,
konfu-cianismen i Kina etc.), men den förblev dock bunden
vid ursprungslandet och förändrades med dess
kultur. Kulturreligionerna innebar tro på flera gudar
(polyteism). Med tiden kom man flerstädes att i dessa
gudar se uppenbarelser av en och samma gud. Denne
gud kunde emellertid oftast inte fasthållas som en
personlig makt utan flöt ut i en opersonlig allmakt,
som uppfyllde allting (panteism).
Lägre och högre religioner
Det har visat sig svårt att bestämma vad religion är.
Men också varje indelning av religionerna har sina
vanskligheter. Med någon rätt kan man indela
religionerna i lägre eller primitiva, omfattande maktreligion
och animistiska religioner, och högre, omfattande
kulturreligioner och profetreligioner.
Primitiv religion, tron på makterna
Människobarnen måste en gång ha stått storögda
och ängsligt spanande i en värld fylld av makter.
Det finns »makt» i brödet, har det sagts av svensk
allmoge intill denna dag. Den kraftlöse känner sig
»makt-stulen». En illvillig makt har stulit hans kraft. I allt
som väcker uppmärksamhet finnes en sådan makt, i
åskan, källorna, träden, vapnen, de starka djuren,
präster och hövdingar. Melanesierna i Stilla havet
kallar »makten» mana, och detta ord har blivit en
reli-gionshistorisk term, som användes i
religionsvetenskapliga verk över hela världen. Makten är farlig; den
med stark makt begåvade blir därför tabu, ett
polynesiskt ord, som betecknar »ovanlig, märkt, farlig,
förbjuden». Motsatsen är noa, »det vanliga». Vid jakt
och fiske får man inte använda de i vardagslag
brukade orden. Man kan då kalla abborren »skomakare»
och vargen »tasse» eller »gulltand», så går det en
bättre. I tabureglerna och andra helighetsläror
invigs i Afrika och annorstädes de vuxna med
mångahanda svåra prov och lidanden. Ofta sägs om dem
Inom mystiken strävar man efter en direkt gudsupplevelse,
starkast förverkligad i extasen. Bilden visar Johannes från
Patmos, Uppenbarelsebokens författare, i hänryckning inför
gudomen.
som genomgår invigningens smärta, att de dör och
»födas på nytt». Man kan jämföra hur brahmanerna
i Indien kallas »de två gånger födda». På
religionens högre stadier får pånyttfödelsen en djupare
personlig och andlig betydelse som beteckning för den
snabba kris eller mera utdragna process varigenom
en religiöst sett »ny människa» blir till.
Religionen och nutidsmänniskan
Jämsides med tron på »makten» fanns tron på
andar, själar. Makten i olika föremål har
koncentrerats och individualiserats till en tänkande och
viljande själ, lik människans. Denna uppfattning kallas
animism (av lat. anima, själ). Det finns även själar
som inte har »makt» utan är ofarliga och blott hör
med till världsförklaringen på detta stadium. Elögst
märkliga hos här åsyftade primitiva folk är de
flerstädes förekommande hemliga sällskapen, som
särskilt framträder med många slags mysteriebruk vid
manvigningen, då ynglingar intas i männens samfund.
De religioner som visat sig mest livskraftiga och
ådagalagt en tendens till världserövring är de s. k.
180—411223 VI
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
