Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddarväsendet — ett medeltida ideal - Page — väpnare — riddare - Höviska seder - »Utan fruktan och tadel» - Riddarspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2834 RIDDARVÄSENDET ______________________________
under kristlig och litterär påverkan ett riddarideal,
dubbningsceremonien fick kyrkliga inslag, och
stor-mannasonens väg till riddargraden blev noggrant
utstakad.
Page — väpnare — riddare
Redan vid sju års ålder måste den blivande
riddaren lämna hemmet för att som page i någon förnäm
riddares borg lära höviska seder och de första
grunderna i riddarens omfattande hederskodex. Sedan
han vid femton år fått svärd och blivit väpnare, fick
han ägna sin mesta tid åt jakt och vapenövningar.
Efter några år kunde han dubbas till riddare av någon
furste eller storman, och sedan hade han rätt att bära
riddarens insignier, de gyllene sporrarna och
riddar-kedjan. Dessförinnan skulle han ha utmärkt sig i
strid eller tornering, men den som var av tillräckligt
förnäm härkomst behövde aldrig misströsta om
rid-darvärdigheten. Särskilt frikostig var man vid
kröningar och furstebröllop. Vid Erik av Pommerns
kröning erhöll t. ex. 133 personer riddarslaget.
Det kyrkliga inflytandet satte sin prägel på
förberedelserna - natten före dubbningen skulle
tillbringas i vaka och bön framför Mariabilden i en kyrka
-och på riddareden - plikten att alltid försvara
kyrkan och den heliga tron, bekämpa hedningar och
andra kyrkans fiender, beskydda svaga och värnlösa.
Höviska seder
Helt naturligt kom korstågsappellen att i första
hand riktas till riddarna. Kontakten med det
östromerska riket blev betydelsefull. I Konstantinopel
betraktades de västerländska riddarna som ohyfsade
barbarer, och dessa som ansett sig stå på höjden av
belevenhet kunde inte undgå att ta intryck av den
kultur och ceremoniella förfining, som rådde där. Den
yttre polityren var som vanligt lättast att tillägna sig.
Med den bokliga bildningen förblev det illa beställt,
mången riddare kunde inte ens skriva sitt namn,
men vid höviska seder började man i Västerlandet
fästa allt större vikt. Det ridderliga sinnelaget skulle
nu främst ta sig uttryck i ädel hållning, belevenhet
och takt, chevalereskhet mot damer, i varje fall om
de var ädelborna och helst också sköna, samt förmåga
att föra en elegant konversation.
»Utan fruktan och tadel»
Utan fruktan och tadel skulle en sann riddare vara.
Han var ytterligt mån om sin ära. Att svika ett givet
löfte var den största skam, och en tvekan som kunde
tolkas som fruktan en dödssynd. Om kung Pedro i
Aragonien berättas, att han lovat att en viss dag
infinna sig i en fransk stad och med den franske kungen
utkämpa en strid på rännarbanan. Fast han visste, att
denne samlat en här och skickat ut krigsfolk för att
ta honom tillfånga, red han förklädd genom natt och
dag bara för att hålla sitt löfte. Därefter företog han
sin farliga ritt tillbaka.
Kränkt ära kunde, hur ringa förolämpningen än
var, endast återställas med vapnens hjälp. Då
riddar-borgarna var välbefästa och svårintagliga, fick man
ofta nöja sig med att tillfoga motståndaren största
möjliga skada genom att plundra hans underlydande.
Då förevändningar alltid fanns och strids- och
rov-lystna medhjälpare alltid var redo, blev gränsen
mellan riddare och s. k. rovriddare, som hade plundring
till näringsfång, ofta flytande. Men idealet för den
ridderliga samhällsuppfattningen var den tappre
riddaren, som skyddade sin trakt för anfall och
övergrepp och sörjde för folkets lugn och välstånd. Så
gjorde många - som feodalherrar låg det i deras eget
intresse - men ofta svarade idealet illa mot
verkligheten.
I riddartidens litteratur möter man vanligen det
mest nedlåtande förakt mot allmogen, ja, överhuvud
mot alla, som sysselsatte sig med någon form av
produktivt arbete:
»Bonden är ett svin och lever som ett svin, hur stor
förmögenhet han än kan förvärva. Rikedomen gör
honom bara vimmelkantig. Därför är det hans herres
plikt att hålla hans matho ren och låta honom slita
ont. Den som inte håller sin bonde hårt, befäster
honom i hans ondska.» Det var det råd som en berömd
medeltida trubadur gav sina ståndsbröder. Desto
starkare erfor man samhörigheten med den egna klassen.
De ständiga striderna, som var riddarens livsluft, får
inte undanskymma detta faktum. En jämbördig
fiende måste behandlas med en viss hänsyn och aktning,
och för en vän, som råkat i fara eller fångenskap,
skyddes inga risker eller uppoffringar.
Riddarväsen-det utgjorde ett ideellt band inte bara mellan
stormännen i ett land utan i hela Västeuropa.
Riddarspelen
Favoritsysselsättningen vid riddarborgarna var
jakt, särskilt jakt med falk, och vid festliga tillfällen
anordnades stora torneringar. De förnämsta gästerna
följde den dramatiska och ingalunda ofarliga
kampen på rännarbanan från uppförda läktare. I
blänkande rustningar red riddarna parvis mot varandra.
Med en välriktad stöt av lansen sökte de under
åskådarnas bifallsrop kasta varandra ur sadeln (dustritt).
Efter denna strid man mot man följde vanligen den
egentliga torneringen, då två lag kämpade mot
varandra (bohord). Tävlingen pågick, tills det ena laget
fått så många motståndare satta ur stridbart skick
eller tillfångatagna, att det inte kunde fortsätta
striden. Erikskrönikan ger en livfull skildring av en
tornering, som hölls vid ett möte mellan den svenske
och den danske kungen i slutet av 1200-talet.
Viste riddarna deras lek
danske och uppländske mellan sig
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
