Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddarväsendet — ett medeltida ideal - Riddarspelen - Riddarväsendets ideal har överlevat - Riksdagen — folkets röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGEN 2835
med en dust, att stängerna gingo sönder
och elden flög som om annet tönder
av deras hjälmar av mången stöt.
En dansk riddare utmanade sedan svenskarna till
dustritt och en svensk väpnare antog utmaningen.
De dvaldes då icke länge sedan
och vart en stolt, kraftig ridan,
så att den uppländske vann och danen föll
och miste båd häst och penningasäck,
skamliga låg han skiten i den träck.
Pansarklädda från topp till tå var de deltagande
riddarna endast igenkännliga genom sitt på skölden
målade märke. Därför kom vapen- eller sköldmärken
allmänt i bruk. Att känna igen dessa blev häroldernas
sak, och ur de regler som uppställdes för
vapensköldarnas utformning har heraldiken utvecklat sig.
Ur handen på den dam, vars färger segraren fört
i striden, fick han motta priset. Så kom riddartidens
svärmiska kvinnodyrkan att spela en roll även i
vapenlekarna, och att på liv och död få kämpa för en
dams ära var en ännu större heder. Detta är jämte
ädelmod och sagolik tapperhet riddardiktningens
vanligaste motiv. Verkligheten kan inte ha varit
underbarare än dikten, men mången riddares bragder och
äventyr var fantastiska nog.
När riddarväsendet kom till de nordiska länderna
hade det redan fått sin slutliga utformning och sin
sociala begränsning. I Sverige nämns de första
rid
darna på 1200-talet, sannolikt var de dubbade i
utlandet. Redan när rusttjänsten organiserades genom
Alsnö stadga (1279), möter vi riddare och svenner
som privilegierade klasser, och vid Klara klosters
grundläggning några år senare anses den första
rid-dardubbningen i Sverige ha ägt rum. Erikskrönikan,
som skrivits före 1335, är väl förtrogen med
ridderliga seder och bruk, och detta gäller i ännu högre grad
den följande Karlskrönikan.
Riddarväsendets ideal har överlevat
Riddartiden uppvisar de största motsatser:
ädelmod - oförsonligt hat, offervilja - hänsynslös
egoism, djup fromhet - ohämmad njutningslystnad,
svärmisk kvinnodyrkan - rå sinnlighet. Men trots
alla avigsidor skapades åtskilligt av värde. Den
västerländska litteraturen, frånsett den religiösa, börjar
med riddardiktningen. Riddarväsendet gav de högre
klasserna andra ideal än den rent materiella
livsnjutningen och den kristna askesen, och den väckte hos
dem ett kulturellt intresse, som ofta var av ytligaste
slag men som likväl blev betydelsefullt för den
begynnande renässansen. Riddarväsendet försvann i
stort sett med medeltiden, men ridderlighetens ideal
har fortlevat. »Våra begrepp om en gentleman och en
dam, om ridderlighet och kvinnlighet, om kärlek och
ära, om goda seder, belevenhet och artighet har»,
framhåller en nordisk kulturhistoriker, »utvecklat sig
ur ideal, som utbildats vid Provences, Champagnes
och de thüringska lantgrevarnas hov.»
FOLKETS RÖST
Riksdagen. Den svenska riksdagen är jämte
Englands den äldsta kvarlevande
folkrepresentationen i världen. Själva ordet riksdag användes första
gången 1554, men som institution har riksdagen sina
rötter i den senare medeltiden. År 1935 firades
500-årsminnet av »den första riksdagen», församlad i
Arboga.
I själva verket uppstår inte en folkrepresentation
av detta slag med en gång. Den har långsamt växt
fram under många århundraden. Vi kan följa dess
spår tillbaka till de församlingar av fria män, ting,
som under vikingatiden avkunnade folkets »dom» i
rättsliga och allmänna angelägenheter inom
landskapets och häradets ram. Sedan en riksenhet uppstått
vid den svenska medeltidens början, tillkom vissa
»riksmöten» av skilda slag. Det småningom
framträdande rådet var inte en permanent
regeringsinstitution utan en vid vissa tillfällen sammanträdande
stor-mannarepresentation. Herredagen eller adelsmötet
var en annan riksrepresentation, som vi möter
under 1200-talet. Vid Upplandstinget utbildades en viss
riksrepresentation i den nämnd som ledde
konungavalet.
Vid mitten av 1300-talet utfärdades kallelse till
ett riksmöte eller »dag», dit även representanter för
de ofrälse stånden kallats. Om detta möte ägt rum
-vi vet det inte med säkerhet - kunde det med fog
kallas vår första riksdag. Däremot var det länge
vanligt att betrakta Engelbrekts riksmöte i Arboga 1435
som den första riksdagen, och denna uppfattning fick
en viss sanktion därigenom att man 1935 firade
riksdagens 500-årsjubileum. Arbogamötet torde snarast
ha varit en herredag, men det är likväl i 1430-talets
riksmöten, som vi första gången skönjer konturerna
till den ståndsrepresentation, som skulle bestämma
den svenska riksdagens yttre arbetsformer fram till
1866.
Reglerna för hållande av riksdag eller riksmöte
liksom dess befogenheter var länge mycket svävande.
Den fullt utbildade fyrståndsrepresentationen möter
vi i själva verket först under 1600-talet. Under
Gustav II Adolfs tid gjordes genom 1617 års
riksdags
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
