Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksdagen — folkets röst - Förbundet mellan konung och allmoge - Hur vi mognat för demokratin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2836 RIKSDAGEN
ordning (R. O.) och 1626 års riddarhusordning en
första ansats att utforma några grundregler, och nya
regler uppställdes i 1634 års regeringsform och 1660
års additament (tillägg till 1634 års R. F.); särskilt
additamentet är härvidlag betydelsefullt, dels därför
att de med riksdagen konkurrerande landstingen och
s. k. utskottsmötena då förbjöds, dels därför att
riksdagen fr. o. m. denna tid skulle sammankallas på
bestämda tider (vart tredje år). Det karolinska
enväldet kunde dock med riksdagens eget stöd sätta
additamentet ur kraft och göra riksdagen betydelselös.
Först med frihetstiden och dess två
riksdagsordningar av 1719 och 1723 fick den svenska
folkrepresentationen en organisation, som var minutiöst
upplin-jerad. Nu reglerades bl. a. valrätten och det viktiga
utskottsväsendet, vilket i fria former börjat uppspira
under 1600-talet. Efter den gustavianska perioden,
som gjorde slut på frihetstidens »maktägande
ständer» och åter reducerade riksdagens roll till ett
minimum, fick riksdagen 1809 vid statsvälvningen
förutsättningarna för den maktställning som den alljämt
åtnjuter under nuvarande konstitutionella
styrelsesätt. 1810 års riksdagsordning reglerade de fyra
ståndens sammansättning och arbetsformer under
1800-talet, tills ett modernt tvåkammarsystem trädde i den
med tiden alltför tungrodda och ohanterliga
ståndsriksdagens ställe.
Uppbyggandet av en verklig folkrepresentation
som fast inslag i statsstyrelsen var sålunda en lång
process. Det dröjde strängt taget nära trehundra år,
från 1430-talet till frihetstiden, innan
riksdagsmak-ten verkligen förankrats i statslivet. Och ända till
mitten av 1600-talet konkurrerade landstingen,
pro-vinsialmöten eller utskottsmöten (ett slags
riksdagsutskott, vars sammansättning konungen bestämde)
med riksdagen om beskattnings- och
lagstiftningsrätten. Riksdagen var länge i främsta rummet blott
ett extraordinärt instrument i konungarnas hand för
att rycka folket med sig i nationella eller
utrikespolitiska kriser; det var sålunda under Engelbrekts
strid mot danskarna som det första säkert kända
allmänna riksmötet inkallades, och en särskilt stor
betydelse fick riksdagen under Sturarnas och Gustav
Vasas befrielsestrider, Karl IX:s uppgörelse med
Sigismund och Polen samt under Gustav II Adolfs
krigsföretag.
Förbundet mellan konung och allmoge
Stor betydelse i samhällsutvecklingen hade
riksdagarna därigenom att kraftfulla regenter vid dessa
kunde vinna de lägre ståndens och främst böndernas
stöd i striderna med rådet och rådsaristokratin.
Förbundet mellan konung och allmoge fick härigenom
ett slags tradition i Sveriges historia, som lekte bl. a.
Karl XI och Gustav III i hågen, när de försökte
eman-cipera sig från riksdagens och den i denna tongivande
adelns makt. Å andra sidan kunde riksdagen
understundom bli ett maktmedel för rådsaristokratin emot
tendenser till en absolut konungamakt. Riksdagen
gav också ett tillfälle för de lägre stånden att
framföra sina önskningar eller »besvär» till konung och
råd.
Ursprungligen var ståndsrepresentationen en för
sin tid ganska fullgod socialrepresentation. De högre
klasserna var visserligen numerärt sett oerhört
överrepresenterade främst på böndernas bekostnad, men
detta var med hänsyn till böndernas bristande
bildning då fullt naturligt. Genom rätten att få bilda
ett eget från ståndspersoner avskilt enhetligt stånd
tillerkändes den svenska bondeklassen delaktighet
och medansvar i statens styrelse, som bönderna i
andra länder länge saknade. Bondeståndet blev
härigenom ett fortlevande uttryck för urgammal svensk
folkfrihet. Och adeln hade som riksstånd en fast
grundval, så länge frälserätt innebar särskilda
försvarsför-pliktelser och dugliga ofrälse nobiliserades,
varigenom adelsståndet i viss mån kunde utgöra en
elitförsamling. Men när sambandet mellan adelns
skyldigheter och rättigheter upphört och adlandet alltmer
inskränkts, när folkbildningen begynte vinna insteg
och de lägre stånden blev medvetna om sin betydelse
och när samhällsutvecklingen skapade nya
socialgrupper, som var utestängda från representationsrätt,
hade ståndsindelningen överlevt sig själv och
sprängdes inifrån. Se Adel.
Hur vi mognat för demokratin
Vid representationsreformen 1865-66 var man
dock ännu inte mogen för demokratin. Det var Louis
De Geers strävan att söka kanalisera de fyra
riksstånden över i de bägge nya kamrarna, varvid han
ville reservera första kammaren åt de högre stånden
och andra kammaren åt de lägre. Då tanken på
klassval var impopulär, sökte han nå sitt syfte genom att
göra första kammaren plutokratisk (indirekta val
genom landsting och större städers stadsfullmäktige,
graderad rösträtt för urväljarna efter inkomst eller
fyrk, hög inkomst hos de valda »senatorerna» och
dessutom intet arvode för dem); andra kammaren
återigen uppbyggdes på lika rösträtt med viss census
(800 kr inkomst) samt ökad representationsrätt för
städerna i syfte att därmed förebygga ett bondevälde.
På grund av denna serie censusbestämmelser kunde
det första tvåkammarsystemet ge utrymme åt olika
samhällsgrupper - utom en enda. Kroppsarbetarna
nådde sällan upp till rösträttsstrecket och under
denna patriarkalismens tid ansågs de inte mogna för
riksdagsrepresentation. Utestängandet av den starkt
växande arbetarklassen underminerade
folkrepresentationen och gav främst upphov till rösträttsrörelsen.
I samma riktning verkade, att rösträtts- och
valbar-hetsvillkoren gav första kammaren en sammansätt-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
