Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk konst — konsten i världens forna huvudstad - Romare i marmor - Den romerska målarkonsten - Påvarnas Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2868 ROMERSK KONST _________________________________
pressionistiskt formspråk inre värden till uttryck,
vilka tolkar en ny livsåskådning. Det är medeltidens
människa som här första gången möter oss.
Den romerska målarkonsten
Målningar i den mening som är vanligast
nuförtiden, nämligen flyttbara tavlor, fanns under antiken
och var utförda med vaxfärger. Man känner dem
genom egyptiska gravfynd; i Västerlandet är inga
bevarade. Av dekorativt måleri på murar och valv
-vilket förekom i mycket större utsträckning än i vår
tid och ofta användes i förening med stuckreliefer
-känner man åtskilligt. Detta s. k. pompejanska
måleri fick säkerligen sin rikaste utveckling i Rom med
omnejd i de rika patriciernas palats och villor, ehuru
omständigheterna gjort att det mesta bevarats i
ruinstäderna Pompeji och Hercula’neum. Här avspeglas
den grekiska antikens och hellenismens eljest nästan
helt försvunna målarkonst, vars stora mästarnamn
endast litteraturen bevarat, dels i kopior, dels i mera
självständiga bearbetningar. Väggarna smyckas med
fantasifulla, dekorativa arkitekturmotiv med
utblickar mot målade landskap, vilka erinrar om
barockens och rokokons väggdekorationer, eller
arkitektoniskt inramade tavlor med mytologiska ämnen,
framställda i en av klassisk formkänsla behärskad
realism (se ill. s. 2715). - Från detta »pompejanska»
måleri utgår de äldsta kristna konstverken,
katakombernas vägg- och valvmålningar.
Ett slags »målning» utan penslar är mosaiken, som
sammansätts av otaliga småbitar av färgat material,
under Roms storhetstid vanligen bitar av olikfärgad
marmor, senare tärningar av färgat glas. Med
mosaiker kläddes golv (där marmor alltid användes),
väggar och valv. Glasmosaiken tillåter en
utomordentligt praktfull färgverkan, dels genom det färgade
glasets ädelstensliknande utseende, dels därigenom att
ofärgat glas, på undersidan belagt med bladguld,
tilllåter införandet av guldets färg i bilden. De bästa
glasmosaikerna är från den kristna tiden och finns
rikast i Ravenna.
Påvarnas Rom
Rom miste redan före antikens slut sin ställning
som världsväldets huvudstad men erövrade i stället
under folkvandringstiden platsen som den katolska
kyrkans centrum. Som begravningsort för
»apostla-furstarna» Petrus och Paulus och som Västerlandets
största stad hade Rom då redan fått talrika
fornkrist-na kyrkor, varav många ännu står kvar; de större är
byggda i en form som påminner om kejsartidens
basilikor, och de benämnes också med samma namn som
dessa. Under medeltiden byggdes tämligen litet och
i oansenliga former; den romanska byggnadskonsten
i Rom är obetydlig vid sidan av de stora och rikt
utformade kyrkorna och palatsen från samma tid i
Tysk
land och Frankrike, och den gotiska arkitekturen är
helt blygsamt företrädd. Bildkonsten var åtminstone
tidtals rikare; på 1200-talet blomstrade en produktiv
målarskola (bl. a. Giottos lärare Pietro Cavallini),
som har efterlämnat freskomålningar och mosaiker i
talrika romerska kyrkor, och vid samma tid verkade
en konstnärssläkt med namnet Cosmas (»cosmaterna»)
som dekorationsarkitekter och skulptörer.
Påvarnas »babyloniska fångenskap» i Avignon på
1300-talet syns ha förlamat nästan all konstnärlig
verksamhet i Rom, och först efter den »stora
schismens» slut (1415) inträdde andra förhållanden. I
Rom utbildades dock inte förrän långt senare någon
lokal konstnärlig tradition, som i Florens, Venedig
och andra italienska städer, utan främmande
konstnärer inkallades tillfälligt för att lösa begränsade
uppgifter. Många av den florentinska ungrenässansens
stora målare arbetade sålunda i Rom, bl. a.
Masac-cio, Fra Angelico och Botticelli.
Renässansarkitekturens anslutning till antika förebilder skedde genom
Leon Battista Albertis studier i Rom, där han
också sannolikt uppförde eller åtminstone lämnade
ritningarna till betydelsefulla byggnadsverk (Palazzo
Vene’zia, Palazzo della CancellerFa).
Högrenässansen är av romerskt ursprung; dess
stilideal skapades i Rom av Bramante inom
arkitekturen och Rafael inom måleriet, medan
Michelan-gelos konst samtidigt lade grunden till den följande
utvecklingen (se särskilda artiklar om de två
sistnämnda). Huvudarbetet inom den världsliga
byggnadskonsten var Braman tes ombyggnad av Vatikanen;
inom den kyrkliga arkitekturen fick den nya
Peters-kyrkan (grundlagd 1506, fullbordad först på
1600-talet) en ännu mera dominerande ställning. Den
påbörjades av Bramante, som ville göra den till en
centralbyggnad med kvadratisk grundform. Arbetet
leddes senare av Michelangelo, som omarbetade
Bra-mantes planer och i huvudsak utformade de
ursprungligen avsedda byggnadsdelarna; den väldiga
kupolen byggdes efter hans död i stort sett enligt hans
ritningar. Senare tillfogades långhuset, som vid
1600-talets början försågs med en skärmartad kolonnfasad
av Maderna, och framför denna anlade Bernini (se
d. o.) den elliptiska förplatsen (se ill. s. 2111).
Högrenässansen i Rom hade en kort
blomstrings-tid, som avbröts av stadens plundring 1527, men just
på grund av denna katastrof spriddes de nya
stilidealen hastigt genom konstnärernas flykt till andra orter.
I de arbeten som Michelangelo utförde efter sin
återkomst ligger redan roten till barocken, och Vignolas
Jesuskyrka, anlagd 1568, är urtypen för
barocktidevarvets kyrkobyggnader.
Från kejsartiden till vår tid har ingen period så
som barocken satt sin prägel på Rom. Stadsplanen
reglerades, stora praktgator togs upp, verkningsfullt
arrangerade öppna platser anlades, prydda med
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
