Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk konst — konsten i världens forna huvudstad - Ingenjörsbyggnadskonst och praktbyggen - Etruskernas gravkonst - Romare i marmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMERSK KONST 2867
Tibern, båda burna av rader av valvbågar på pelare.
De första profana monumentalbyggnaderna är
basilikorna, domstols- och saluhallar, vilkas mittsal omges
av inåt öppna kolonnader; också i dem upptogs
valvarkitekturen, tidigast kanske i den av Caesar anlagda
Basi’lica Ju’lia. Valven bars alltid av grova
murpelare, och den grekiska arkitekturens kolonner blev
därför konstruktivt överflödiga men bibehölls som
prydnad, såsom t. ex. bilden av Colosse’um
(fullbordat omkring 80 e. Kr.) vid artikeln
Byggnadskonst visar. Där behandlas även den konstruktiva
sidan av romarnas byggnadskonst närmare.
Nyttoarkitekturen är huvudsaken för Caesars och
hans närmaste efterträdares, de juliska kejsarnas, tid.
Under de flaviska kejsarna (från 69 e. Kr.) tar de
representativa byggnaderna överhanden. Redan
Caesar och Augustus hade anlagt nya prakttorg i
anslutning till Forum Romanum; nu tillkom i rask följd
Vespasianus’, Nervas och Trajanus’ forum med var
sitt tempel, det sistnämnda, där den kända
Trajanus-kolonnen med sin spiral av reliefband reste sig,
förenat med den väldiga Basilica Ulpia. Domitianus
anlade på Palatinen det kolossala kejsarpalatset, som
ytterligare utvidgades av senare kejsare. Cirkus- och
teaterbyggnader blev allt flera, och de offentliga
badhusen, termerna, som i storlek kunde överträffa
själva kejsarpalatset, blev allt talrikare och väldigare;
redan Trajanus byggde ett av de största, andra
byggdes bl. a. av Decius, Caracalla, Diocletianus (störst
av alla) och Konstantin. Typiska romerska
represen-tationsbyggnader är triumfbågarna, som olika
kejsare från Titus till Konstantin byggde till sin egen ära.
Termerna och palatsen var de praktfullaste
byggnaderna, och för att övertäcka deras stora salar
fordrades kolossala och invecklade valvkonstruktioner.
Romarna hade väl lärt mycket angående sådana från de
österländska storstädernas arkitekter - det är
karakteristiskt, att en av de få till namnet kända
arkitekterna, mästaren till Trajanus’ forum och termer,
kallas Apollodoros från Damaskus. Men från östern
känner man inga byggnader i den kolossala skala som
kejsarna fordrade - Konstantinsbasilikans mittskepp
täcktes med kryssvalv av bortåt 30 m spännvidd
(Uppsala domkyrkas mittskepp har knappt 10 m), och när
det under Augustus’ regeringstid byggda rundtemplet
Pantheon återställdes av Hadrianus, övertäcktes det
med ett kupolvalv av över 43 m i genomskärning,
kanske det första som över huvud byggdes i Rom men,
trots Peterskyrkans jättekupol, också intill denna dag
det mest vidspända.
Se även ill. vid Augustus och Rom.
Etruskernas gravkonst
Romarnas föregångare som härskande folk på den
apenninska halvön, de österifrån invandrade
etruskerna, var konstnärligt ganska osjälvständiga och
efterbildade i en naiv och ganska barbarisk anda
arkaiska grekiska skulpturer och målningar. Till deras
rikt utbildade dödskult hörde kistor och sarkofager
med de avlidnas bilder i terrakotta (se s. 868). Detta
material behandlade de etruskiska skulptörerna
skickligt liksom även bronsgjutning. Det etruskiska
intresset för porträttskulptur togs i arv av romarna.
Romare i marmor
Romarnas konstintresse var länge tämligen
ofruktbart, vad skulpturen beträffar. Man importerade
mängder av grekisk och hellenistisk skulptur, och
ryktbara arbeten kopierades i stor utsträckning
-i själva verket är den grekiska bildhuggarkonsten
till mycket stor del känd för oss endast genom
romerska kopior. En självständig alstring påbörjas först
under sista århundradet f. Kr.
Den romerska bildhuggarkonsten hade sitt
huvudsakliga ämnesområde och på samma gång sin styrka
i porträttet. Statyer förekom men hade ofta bål och
lemmar grovt och rutinmässigt arbetade; det var
huvudet som intresserade konstnärer och publik, och
bysten är den ojämförligt vanligaste skulpturformen.
De romerska porträttbysterna från republikens sista
tid och kejsartidens två första århundraden har en
oöverträffad psykologisk skärpa; karaktärsfullare
och mera individualiserade ansikten än dessa romare
i marmor möter man ingenstädes i konsten. Under
200-talet efterträddes deras realistiska stil av ett
egendomligt expressionistiskt arbetssätt med bred
stilisering av formen och starkt, ofta karikatyrartat
fy-sionomiskt uttryck. Se ill. s. 370.
Av konstnärligt betydande statyer tillhör de bästa
Augustus’ tid; några av dem visar hans eget porträtt.
Samtida är fredsaltaret (s. 2862) i Rom med
idealiserade reliefscener, som synes påverkade av
Parte-nonfrisens stil. Den berättande reliefen blir därefter
den romerska skulpturens andra specialitet; som
exempel kan nämnas reliefen med Titus’ triumf på den
av honom resta triumfbågen och framställningen av
Trajanus’ och Marcus Aurelius’ segrar, anbragta som
spiralformade friser kring skaften på kolossala,
fristående kolonner. Mycket ofta förekom
reliefutsmyckning av sarkofager; här uppträder på 200-talet en
effektfull stil med kraftig skuggbildning och rörlig
komposition, som påminner om barockdraget i den
pergameniska konsten (s. 2863).
Efter 200-talets mitt blir den romerska
bildhuggarkonsten fattigare än förr och starkt förändrad. Den
totalitära statsformen böjer konsten till sin tjänst,
den formas till en symbol för riksidéns och
härskarkultens höghet. Den lämnar klassicitetens
naturnärhet och naturglädje och stiger fram i en
övervärldslig pose. I de sista kej sar porträtten tar sig detta
»stiliserade envälde» uttryck. Men samtidigt visar
skulpturen en själslig fördjupning och bringar i ett
ex
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
