Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rymdtrafik — res med till månen och mars - Tyska och amerikanska experiment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2898 RYMDTRAFIK
Det stora raketskeppet t. v. är
sista steget av sådana
flerstegs-raketer som levererar materiel
och transporterar personal från
jorden till rymdstationen. Till
höger svävar ett
rymdobser-vatorium. Mellan båda går två
taxiraketer i trafik mellan
rymdstationen, observatoriet
och andra raketer.
rande amerikanska bildades 1930. Numera finns
sådana sällskap i de flesta länder, även i Sverige.
Tyska och amerikanska experiment
Den nämnde Oberth i Tyskland och Robert
God-dard i Amerika gjorde på 1920-talet en rad insatser,
både experimentellt och teoretiskt. I mitten av
1930-talet blev det tyst kring dessa experiment, särskilt i
Tyskland. Den tyska generalstaben tog hand om det
hela och upprättade i Peenemünde en väldig
anläggning för raketforskning. Den resulterade i den s. k.
V 2-raketen som tyskarna använde vid världskrigets
slut. Efter kriget tog amerikanerna hand om de
oförbrukade V 2-pjäserna och fortsatte experimenten med
dem och andra likartade raketer.
Vid de amerikanska experimenten har man med
dessa raketer nått en höjd av ca 180 km. I februari
1949 lyckades man med en s. k. tvåstegsraket nå upp
till 400 km. Genom observationer av den uppsända
raketen gör man noggranna höj dbestämningar.
Raketerna medför dessutom apparater för fysiska
undersökningar i dessa höga atmosfärskikt samt kameror
som fotograferar jordytan från dessa höjder. Dessa
i raketens spets inmonterade apparater förs med
fallskärm oskadda ned till jordytan.
Då man ännu inte nått högre, kan man undra,
varför man är så optimistisk i fråga om möjligheterna att
trafikera världsrymden. Jo, man behöver bara öka
projektilens hastighet till det tredubbla för att den
skall få den minimihastighet den behöver för att
kunna fortsätta ut i världsrymden. Dessutom finns
det ett projekt som, när det förverkligats, kommer att
i hög grad förenkla hela problemet. Det är den nu på
allvar planerade »konstgjorda månen», en kring
jorden kretsande liten satellit, som bl. a. skall utgöra en
byteshållplats för världsrymdtrafiken.
För alla raketer gäller lagen för rekylverkan eller
Newtons tredje rörelselag. För exempelvis rekylen vid
ett gevärsskott innebär den, att om geväret är 500
gånger så tungt som kulan, får kulan 500 gånger så
stor hastighet åt sitt håll som geväret vid rekylen åt
sitt. V 2-raketerna drivs med alkohol och flytande
syre. Förbränningsgaserna slungas ut i raketens akter
och genom rekylen får raketen en ökande hastighet.
Det är alltså förbränningsgaser som motsvarar kulan
i det nämnda rekylexemplet. När det alltså är lätta
gaser som slungas ut och detta skall ge den väldiga,
massiva raketen dess växande fart, förstår man, att
det fordras en oerhörd utströmningshastighet hos
dessa gaser för att uppnå något påtagligt resultat.
Det är just på denna utströmningshastighet som
hela raketproblemet hänger. Så gott som hela
månraketens massa måste utgöras av drivmedel som skall
förbrännas, för att en ringa återstod av raketen till
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
