Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rysk musik — tonkonst mellan öst och väst - Den stora nationella traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSK MUSIK 29II
Kostymskiss av Leon Bakst till Stravinskijs balett Eldfågeln.
I likhet med många andra ryska tonsättare samarbetade
Stravinskij gärna med danskonstnärer och flera av hans mest
bekanta verk är baletter, såsom Petrusjka och Våroffer.
TONKONST MELLAN ÖST
OCH VÄST
Rysk MUSIK. I Rysslands politiska historia går
en skarp gräns vid året 1917,
(»oktoberrevolutionen»), I musiklivet däremot skedde endast
organisatoriskt någon omedelbar och varaktig förändring.
Det var först på 1930-talet som de
kulturellt-politis-ka makthavarna på allvar gjorde gällande, att
sovjet-musiken vore på avvägar. Till väsentlig del utgjorde
denna aktion endast ett exempel bland många på den
i Rysslands historia vanliga, avvisande hållningen
mot allt västerländskt. Ehuru många sovjettonsättare
byggt på traditioner från tsartidens stora ryska
mästare (Tjajkovskij, Rimskij-Korsakov o. a.), något
som statsledningen inte ogillade, ansågs andra
kompositörer alltför mycket ha anammat den samtida
västerländska musikens stildrag (»atonalism» o. d.)
och beskylldes för att ha försummat folkets
berättigade krav på ett »begripligt och njutbart tonspråk».
Bland de tonsättare som uppmanades söka nya
vägar och avsvära sig den »formalistiska» musiken,
befann sig S. Prokofiev och D. Sjostakovitj.
Kom
munistiska partiet ställde sig även positiv till
folkmusiken men kritisk mot den tonsättarfalang som i
den enkla ryska visan såg den enda musikaliska
formen med existensberättigande. Vid slutet av
1930-talet fanns i själva verket en hel rad begåvade
tonsättare, som komponerade i alla möjliga stilarter,
t. ex. R. Glière, J. Sjaporin och D. Kabalevskij
med klassiska förebilder, A. Chatjaturian under
intryck av folkmusiken i avlägsna Sovjetrepubliker
samt Prokofiev, Sjostakovitj, N. Mjaskovskij, V.
Sjebalin och A. Mosolov i modernistisk stil.
År 1948 kom en ny kraftig tillrättavisning.
Modernisterna sades ha förlorat kontakten med den breda
musikälskande allmänheten, och tonsättarna
uppmanades skapa musik med »socialistisk realism».
Resultatet av dessa statliga ingripanden har faktiskt varit
sådant, att många tonsättare lagt om sin stil i mera
populär riktning men också hämmats i sin naturliga
utveckling.
Revolutionen 1917 medförde förstatligande av all
musikundervisning, och med tiden kom hela
musiklivet under statlig kontroll. Medan det tidigare varit
koncentrerat till Moskva och Leningrad, upplevde
nu de många delrepublikerna ett markant
musikkul-turellt uppsving; så t. ex. ges alla operor på
respektive landsdels eget språk. En omfattande
organisation främjar det musikaliska folkbildningsarbetet.
Den stora nationella traditionen
Den ryska musikutvecklingen har i hög grad
präglats av motsättningen mellan öst och väst. Det
västerländska (italienska, tyska och franska) inflytandet
tog fart genom Peter den stores reformer på
1700-talet. Men med Glinka och hans patriotiska operor
Livet för tsaren (1836) och Ruslan och Ludmilla
(1842) fick den nationella musiken sitt genombrott.
Efter 1850 organiserades det ryska musiklivet efter
västerländskt mönster av A. Rubinstein, och på
1860-talet blev den ryska tonkonsten genom
Tjajkovskij (se d. o.) känd i Västeuropa.
Inspirerade av den nationellt-romantiska
litteraturen ställde sig emellertid kompositörer som
Borodin, Cui, Balakirev, Musorgskij, »ungryssarnas»
kanske mest geniale representant, samt
Rimskij-Korsakov definitivt i opposition mot det västerländska
inflytandet. Tjajkovskijs symfoniska musik godkändes
visserligen av dessa inflytelserika män, däremot inte
hans många operor, vilkas handling utspelades i
deras egen tid - själva komponerade de mest
sagoope-ror på grundval av gamla folkvisor (se Opera).
Redan under följande generation hade
motsättningarna dämpats. M. Ippolitov-Ivanov, A.
Gla-zunov och I. Stravinskij (se d. o.) var påverkade
av västerländsk musik, och S. Rachmaninov gick helt
i Tjajkovskijs fotspår. En alldeles egenartad
kompositör var A. Skrjabin.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
