Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rysk litteratur — frodig berättarkonst och skarp psykologi - Symbolism och andra ismer - Revolution och femårsplan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2910 RYSK LITTERATUR
L. Andrejev.
I. Bunin.
V. Majakovskij.
M. Sjolochov.
som dominerat mer än ett halvsekel. Lyriken
kommer åter i förgrunden, man börjar tala om konsten
för konstens egen skull. Under inflytande av fransk
litteratur framträder den ryska symbolismen. En av
dess introduktörer var Dmitrij Merezjkovskij, vars
berömmelse dock främst vilar på romantrilogin
Kristus och Antikrist och några skarpsinniga litterära
analyser (Tolstoj och Dostojevskij’). Bland lyrikerna
måste man, vid sidan av en rad utanför Ryssland
mindre kända namn (Brjusov, Balmont, Belyj)
framför allt nämna Alexander Blok (1880-1921),
en av den ryska litteraturens främsta lyriker. Hans
verk präglas av en i rysk poesi dittills okänd
musi-kalitet och ett fint rytmsinne (De tolv).
Ur denna symbolistiska riktning - om också
ofta i direkt motsättning till den - uppstod snart
en hel rad nya ismer med nya betydande
representanter: akmeismen (Achmatova), imaginismen
(Jesenin), futurismen (Majakovskij). Den
sistnämnde kom att under 20-talet som poetisk propagandor
för regimen spela en stor roll och i sin egenskap av
»proletärskald» har han haft ett visst inflytande även
utanför Ryssland. Vid sidan av de olika
grupperingarna stod den säregne och svårtillgänglige
ordkonstnären och experimentatom Boris Pasternak, först
på 1940-talet mera uppmärksammad av
västerländska kritiker.
Revolution och femårsplan
Vid revolutionens utbrott befann sig sålunda den
gamla realistiska traditionen delvis i upplösning och
den ryska litteraturen stod i nära kontakt med de
moderna litterära strömningarna ute i Europa.
Bolsje-vikernas övertagande av makten kom emellertid att
snart förändra den litterära situationen. En stor del
av den äldre generationen emigrerade och skapade
med centrum i Berlin och Paris en egen
emigrantlitteratur, som såg sin uppgift i att förvalta den
realistiska traditionen (Bunin, Aldanov, Osorgin, Sjmel-
jov). Efter en blomstringstid på 20-talet tynade den
emellertid av och spelar numera en föga
framträdande roll.
I Sovjetunionen fortsatte till en början de
experimenterande riktningarna och nådde särskilt inom
prosan många intressanta resultat (Leonov, Fedin,
Glad-kov, Romanov, Pilnjak, Inber). Det stod emellertid
efterhand klart att detta sökande efter nya former
inte motsvarade partiets önskemål. På detta håll ville
man främst skapa en litteratur i samklang med
partiets politik, en proletär litteratur, som slagordet en
tid löd. Man ville ha en litteratur som kunde tala
till och påverka massorna, och därför gick man mer
och mer tillbaka till den realistiska traditionen.
Under Gorkijs ledning lanserades i början av 30-talet
slagordet »socialistisk realism», och författarna
engagerades som litterära rapportörer beträffande de
pågående femårsplanerna. En flod av industri- och
jordbruksskildringar blev följden. Inför det
utrikespolitiska hotet väcktes mot 30-talets slut den tidigare
förkättrade historiska romanen åter till liv.
Årtiondets märkligaste författare var Michail Sjolochov
med sin brett upplagda skildring av inbördeskriget,
Stilla flyter Don (i:a delen på svenska redan 1930),
och romanen om jordbrukets kollektivisering Ny plöjd
mark. Alexej Tolstoj, en erkänd författare redan
före revolutionen, lyckades bli en av periodens mest
populära författare, bl. a. genom sin roman om Peter
den store. Man noterar också Ilja Ehrenburg, kvick
reporter och utrikespolitisk krönikör.
Under andra världskriget dominerade
krigsskildring och reportage. 1946 uppdrog partiet med
Zjda-nov i spetsen under uppseendeväckande former vissa
riktlinjer för den litterära utvecklingen. Litteraturen,
liksom även vetenskapen och andra kulturgrenar,
knöts fastare till partiets politik och tvangs arbeta
under dess direktiv. Denna kontroll har endast verkat
hämmande på författarna och inte givit några
resultat av konstnärligt värde.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
