Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rätt och rättsordning — vårt rättsmedvetande och våra rättigheter - Vad lagen tillåter eller förbjuder - Våra rättigheter - Rättsmedvetande och naturrätt - Hur rättsmedvetandet utvecklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2022 RÄTT och RÄTTSORDNING
Herr general, här ser ni ett beskärm
för den ni hotat har.
Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd.
Er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.
I den, se’n sekler ren, det stadgat står:
att bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen böter ej för hustruns brott,
ej hustrun för sin mans.
Ni segrat, makten tillhör er i dag,
jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till.
Ur Runebergs dikt Landshövdingen i
Fänrik Ståls sägner.
bjudits av samhällsmakten och därför utlöser en
sam-hällsreaktion, ett straff i någon form, om man bryter
mot de givna reglerna. Detta är den juridiska eller
positiva rätten, den rätt som är stödd av vad som i
juridiken kallas sanktioner, samhälleliga tvångsåtgärder.
När vi i vårt dagliga tal brukar ordet rätt, skiljer
vi oftast inte på dessa tre betydelser. Och ofta har vi
inte anledning att göra det. Den positiva rätten, som
brukar sammanfattas under namnet rättsordningen,
söker av ålder att i väsentligheterna tillämpa
sedelagen. Vad sedelagen förbjuder är också i regel
förbjudet i lag, även om det finns viktiga undantag.
Sedelagen förbjuder oss t. ex. att ljuga. Det är klart orätt
enligt sedelagen, men enligt den positiva rätten är
lögnen blott straffbar i vissa bestämda sammanhang,
t. ex. mened eller i samband med bedrägeri o. d.
Även de sociala vanorna har i senare tid i allt större
omfattning kommit att inlemmas i den positiva rätten
och försetts med sanktioner. Detta gäller naturligtvis
inte de konventionella reglerna. Men det gäller t. ex.
regler för trafiken, för ett visst minimum av
»anständigt uppförande» på offentlig plats osv. Många av de
sociala vanorna har införlivats i den positiva rätten
inte med hjälp av straffbestämmelser utan genom att
den vanereglerande lagen tillerkänner den laglydige
vissa rättigheter, som »lagbrytaren» går miste om.
Våra rättigheter
Slutligen använder vi ordet rätt i betydelsen
rättighet. Vi avser därmed vanligen den grupp av mer eller
mindre självklara förmåner vi som individer eller
korporationer äger inom det bestående samhällets
ram. Vissa av dessa rättigheter är på ett eller annat
sätt garanterade av lagen, försedda med ett rättsskydd
och tillhör därmed den positiva rätten. Det gäller t. ex.
samvetsfrihet, rösträtt, förenings- och
församlingsfrihet, tryckfrihetsrätt osv. Det är de rättigheter som
sedan 1700-talet brukat sammanföras i de i flera
konstitutioner inskrivna s. k. rättighetsförklaringarna (se
Författning). Men även de sociala vanorna
tillerkänner oss vissa rättigheter, t. ex. att umgås med vem
vi önskar, att säga upp bekantskapen med den vi
tycker illa om, att välja åsikt och levnadsbana.
I nutiden har föreställningarna om de i speciell
mening sociala rättigheterna starkt förskjutits och
utvidgats. Vi talar t. ex. om rätt till arbete, rätt till
trygghet, rätt till försörjning vid ohälsa eller
ålderdom. Dessa rättigheter är i många detaljer omstridda
men har i vissa avseenden införlivats med den
positiva rätten genom sociallagstiftning. I detta
sammanhang brukas även ofta ordet rätt i betydelsen social
och ekonomisk rättvisa. Man säger, att det är orätt att
vissa människor skall leva i lyx och överflöd, medan
andra oförskyllt lider den bittraste nöd. Man söker
även att genom positiva rättsregler tillfredsställa
sedelagens rättfärdighetskrav.
Rättsmedvetande och naturrätt
Vad är då egentligen rätt? Vi kan inte ge en
täckande förklaring över de många betydelserna. Men
vi ser, att rätten i dess olika former syns gå tillbaka
på något gemensamt. Vi brukar kalla detta för vårt
rättsmedvetande, vår föreställning om vad som är rätt,
rättvist, rättfärdigt.
Många tänkare har grubblat över hur rätten och
rättsmedvetandet uppstått, och något säkert svar på
den frågan finns inte heller. Antikens tänkare
föreställde sig ofta, att det fanns en naturrätt, en i
människans eget väsen nedlagd kunskap om det rätta.
Denna naturliga rätt ansågs stå över den av staten
tillämpade positiva rätten. Under medeltiden
föreställde man sig, att denna naturrätt var given
människorna av Gud. Målet för den positiva rätten var, att
den skulle bli en praktisk och med sanktioner
utbyggd tillämpning av den naturliga rätten. Under
1600- och 1700-talen utvecklades de naturrättsliga
föreställningarna vidare av de s. k.
naturrättsfilosoferna (Hugo Grotius, Thomas Hobbes, J. J.
Rousseau m. fl.), vilka ansåg, att människorna i sitt
»naturliga tillstånd», dvs. innan de var underkastade
statens makt, lydde under denna naturliga rätt, vilken
även gav dem vissa naturliga rättigheter, de
grundläggande medborgerliga rättigheterna.
Hur rättsmedvetandet utvecklas
De naturrättsliga teorierna mötte redan vid
1700-talets slut stark kritik och övergavs senare helt i sin
egentliga form. Men föreställningen om ett på ett
eller annat sätt ursprungligt rättsmedvetande lever
kvar och spelar alltjämt stor roll, inte minst för den
positiva rättens nybildning och tillämpning.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
