Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schack — spel eller vetenskap? - Något om spelets moderna historia - Den passionerade schackspelaren - Det moderna schackspelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCHACK 294I
SPEL ELLER VETENSKAP?
Schack. Schackspelet, som under de senaste
århundradena blivit så populärt, härstammar från
Indien och anses ha uppkommit på 500-talet e. Kr.
Alltsedan dess har det lockat allt flera utövare genom
rikedomen på möjligheter, ett fantasifullt spel, som
samtidigt tilltalar även den matematiskt och logiskt
begåvade. Den ursprungliga indiska benämningen
caturanga [tjaturanga] betyder fyrdeiad. Det var
också benämningen på den indiska hären med dess fyra
vapenslag. Schack är alltså avsett att vara ett spel
med två varandra bekämpande härar, dvs. ett slags
krigsspel. Från början var reglerna ganska enkla även
om spelet redan då hade sin nutida karaktär av
krigsspel.
När spelet utbreddes över Persien och Arabien för
att på 1500-talet göra sitt segerrika intåg i Europa,
genomgick det en utvecklingsprocess, varigenom det
fick den nuvarande sinnrika formen med dess
oerhörda variationsrikedom.
Något om spelets moderna historia
Först genom att tävlingar kom till stånd, blev det
fart på utvecklingen. Sådana ägde rum redan på
1700-talet, och obestridd mästare under en lång tid
var fransmannen Philidor [filidåzr] - pseudonym för
operakompositören Frangois André Danican, den
mest berömda medlemmen av en framstående
musikersläkt. Han var särskilt känd som en av de första
som spelade blint, dvs. utan att se vare sig pjäser
eller bräde, endast genom att ange dragen efter
rutornas beteckningar. En annan fransman, La
Bour-donnais, övertog den ännu inofficiella
världsmästar-titeln, men 1843 lyckades engelsmannen Staunton
besegra honom. I London anordnades i samband
med utställningen 1851 den första stora
schackturneringen, och segrare blev här tysken Adolf
Anders-sen, känd framför allt för det s. k. odödliga partiet,
där han offrar två bönder, en löpare, två torn och
damen för att med de återstående pjäserna sätta
motståndaren matt. Anderssen blev besegrad av Paul
Morphy, den mest legendomspunne av alla
schackgenier, en amerikan, som ehuru helt ung var sina
samtida totalt överlägsen, men som snart på grund
av sjukdom drog sig tillbaka från allt tävlande.
Anderssen intog åter främsta rummet, tills han 1866
besegrades av österrikaren Steinitz, den kanske
störste tänkaren i schackspelets historia. Före Steinitz
spelade man redan från partiets början på
kungs-angrepp. Många briljanta men ej alltid korrekta
offerpartier såg då dagen. Steinitz däremot utgick från
det faktum, att motståndaren vid spelets början
förfogar över lika starka krafter. Vid korrekt försvar
vore ett omedelbart angrepp utsiktslöst och
blottställde lätt den egna ställningen. I stället borde man
genom att fasthålla och förstora små av
motståndaren tillfälligt givna fördelar spela sig till den bättre
ställningen. Först därefter vore tiden inne att skrida
till angrepp, vilket borde riktas mot de svaga
punkterna i motståndarens ställning. Detta är det
moderna s. k. positionsspelet, vars skapare Steinitz är. I
28 år bevisade Steinitz - han är den förste officielle
världsmästaren - sina idéers riktighet. Till slut fann
han sin överman i Lasker, som upptagit hans tankar
men som dessutom förstod att lämpa sitt spelsätt i
de olika partierna efter motståndarens spelstil: mot
en angreppsspelare valde Lasker ett försiktigt
posi-tionsspel, medan en positionsspelare överflyglades
med djärvt angreppsspel.
Det moderna schackspelet
Med Lasker är vi inne i den moderna epoken,
som präglas av de tre världsmästarna Lasker
(1894-1921), Capablanca (1921-27) och Aljechin
(1927-35 och 1937-46). Den sistnämnde anses av många
DEN PASSIONERADE SCHACKSPELAREN
Bland alla allvarligt odlade förströelser, som
kulturmänniskan under tidernas lopp funnit på
för att förläna innehåll åt sin tillvaros
fundamentala tomhet, torde det finnas mycket få,
kanske ingen, med sådan alltuppslukande
attraktion som schackspelet för dem som en gång
råkat in i dess magiska nät. En själslig
motsvarighet skulle man möjligen kunna hitta hos
fanatiska musikmänniskor, kanske också hos
psykopatiska girigbukar, men svårligen på
annat håll. I sina mera akuta former är
schackspelet inte en förströelse eller ett vanligt
intresse, utan en besatthet, och knappt en av de
mindre bland sådana. Alkohol, morfin och
opium ha namn om sig att vara ytterst envisa
ting för dem som på allvar hemfallit åt dem;
men alkoholister kunna kureras och bringas
till ett mått av patetisk trivsel med mjölk
eller saft och vatten; och det finns vetenskapliga
avvänjningskurer, låt vara besvärliga, för
mor-finister och likställda. Däremot kan ingen
fullständigt avvänja sig från ett en gång utbildat
intresse för schack, och ingen vetenskaplig kur
finns i det fallet att tillgå.
Ur Frans G. Bengtssons essaysamling
Sällskap lör en eremit
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
