Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schack — spel eller vetenskap? - Korrespondensschack — en exklusiv spelform - »Schackspelets poesi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCHACK 2943
Två av Sveriges främsta schackspelare fotograferade under förberedande VM-turneringen i Saltsjöbaden 1948. T. v. Erik Lundin
och t. h. Gideon Ståhlberg, som blev sjua vid den påföljande utmanarturneringen i Budapest 1950. Mellan de båda spelarna synes
ett schackur, som är ett dubbelur så konstruerat, att den av vardera spelaren förbrukade tiden registreras.
meddelar dem per brevkort, telefon eller telegram
till motspelaren. Det är självklart att ett sådant parti
tar lång tid, även om betänketiden blott är en dag
per drag. De överrumplingsmanövrer, som kan
förekomma i »spel vid brädet», är praktiskt taget
uteslutna här, men i stället får spelarna så mycket större
möjligheter att ingående analysera ställningen och
fördjupa sig i dess möjligheter, varför mera
analytiskt lagda schackspelare ofta föredrar denna
exklusiva form av spelet.
Även korrespondensspelarna har sitt
världsförbund, som 1953 kunde avsluta den första tävlingen
om sitt världsmästerskap. Den hade då med
kvalificerande turneringar och finalturnering pågått i sex
år, och världsmästare blev C. J. S. Purdy från
Australien, som uppnådde io%> poäng (av 13
möjliga!). Endast en halv poäng efter kom svensken
Harald Malmgren på andra plats och fick därmed
titeln Europamästare.
En specialform av korrespondensschack är de
radiopartier, som särskilt i de nordiska länderna
tillvunnit sig stor popularitet. Även s. k.
tidningspar-tier, dvs. partier mellan ett par kända spelare i vilka
ett drag om dagen publiceras i någon tidning, kan
räknas till denna kategori och har visat sig vara
mycket stimulerande för schackintresset.
»Schackspelets poesi»
Problemschacket, som omfattar studier och
problem, är helt artskilt från partischacket och har
träffande blivit kallat schackspelets poesi. Det sysslar
med konstruerade ställningar, och i problemen
gäller det att göra matt i ett visst antal drag, i studierna
skall vit antingen vinna eller göra remi.
Redan i gamla arabiska manuskript har man
funnit många vackert konstruerade ställningar. Berömda
är Stammas ioo slutspel, vilka utgavs 1737.
1800-talets störste problemförfattare var amerikanen
Samuel Loyd. Andra berömda problemister är tyskarna
Kohtz och Kockelkorn, v. Holzhausen, Kraemer
och Zepler, engelsmännen Heathcote, Mansfield
och Dawson, tjecken Havel, rumänen Pauly,
italienaren Stocchi, ryssarna Kubbel, Barulin, Losjinskij
och Guljajev, argentinaren Ellerman (av många
ansedd som världens främste tvådragsförfattare),
amerikanerna Shinkman och Würzburg samt
slutligen dansken K. Hannemann och norrmannen Scheel.
Bland studiekomponisterna märks främst spanjoren
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
