Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schack — spel eller vetenskap? - »Schackspelets poesi» - Schack ett yrke - Hur en tävlingsspelare tränar - Schackspelarens material - Scharlakansfeber — den mystiska utslagssjukdomen - Frågan om scharlakansfeberns smittämne ett kapitel för sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2944 SCHARLAKANSFEBER
Rinck och bland ryssarna, numera ledande även på
detta område, Troitskij, Kubbel, Liburkin,
Kaspa-rian, Losjinskij och Bron. Även svensken Ernst
Holm förtjänar nämnas. Pionjär inom svenskt
problemschack var, jämte ovannämnde Schultz,
Robert Sahlberg, men även efter dessa har Sverige
haft många förnämliga problemister, t. ex. F. af
Geijerstam, J. Fridlizius, Fr. Lindgren, Axel
Åkerblom, H. Hultberg och den blinde
tvådrags-experten Sven Ekström samt inom den yngre
generationen Stig Björklund, Jan Knöppel och Bo
Lindgren.
Schack ett yrke
Medan man förr spelade schack mest för sitt nöjes
skull, har vi i våra dagar en hel stab professionella
mästare, vilka ägnar all sin tid åt schack. Detta har
givetvis bidragit att avsevärt höja spelstyrkan, men
man frågar sig onekligen, hur det är möjligt att leva
på att spela schack. För de bästa spelarna går det
ofta bra. Genom mecenaters frikostighet kan stora
prissummor uppställas vid större turneringar. Vidare
ger mästarna uppvisningar i simultanspel (spel mot
flera motståndare samtidigt) och ägnar sig åt
schackjournalistik.
Fram till 1928 skilde man som i idrott mellan
amatörer och professionella, men denna meningslösa
skillnad görs inte längre.
Det finns emellertid fortfarande män med
borgerligt yrke som kunnat svinga sig upp till de högsta
positionerna i schackvärlden. Till dem hör den
holländske matematikläraren Euwe, som 1935 efter en
sensationell match fråntog Aljechin
världsmästar-titeln, vilken dock Aljechin återerövrade 1937.
Hur en tävlingsspelare tränar
Inte minst bör han ha god fysisk kondition, ty det
erfordras stor uthållighet för att stå emot den
psykiska påfrestning som det innebär att koncentrera sig
framför brädet i fem till sex timmar - så lång tid tar
genomsnittligt ett parti (betänketiden är i medeltal
tre eller fyra minuter för varje drag, vilket man
brukar räkna så, att fyrtio resp, trettio drag skall göras
på två timmar). Viktigt är också teoristudiet,
undersökningen av de första dragen, den s. k.
spelöppningen (den följande delen av partiet kallas
mittspel, den sista med få pjäser på varje sida slutspel),
och spelöppningsteorin har svällt ut till en hel
vetenskap, där man som i den »riktiga» vetenskapen ofta
finner nya sanningar, som kullkastar föregående rön,
och alla dessa finesser måste tävlingsspelaren hålla
sig å jour med.
Schackspelarens material
Schack spelas av två spelare (eller samrådande
lag) på ett bräde med 64 omväxlande ljusa (vita)
och mörka (svarta) rutor, på vilket vardera
spelaren förfogar över en här av 16 pjäser, vita för ena
spelaren och svarta för den andra. Vardera hären
består av en kung ( ^^), en dam eller drottning (’^’),
två torn ( J ), två köpare {), två springare (
och åtta bönder ( ), som var och en flyttas efter
vissa bestämda regler. Vid partiets början uppställs
de på brädet så som den vänstra figuren på sid. 2942
visar.
För att man lätt skall kunna notera
schackdragen, har varje fält sin särskilda beteckning,
bestående av en bokstav och en siffra. De vågräta
raderna numreras nämligen från 1 till 8, räknat från
vits sida (nedifrån på ett tryckt diagram), medan
de lodräta linjerna betecknas med bokstäverna a-h,
räknat från vänster. Varje ruta (fält) får sin
beteckning efter den linje och den rad som korsar
varandra i rutan i fråga. Rutan längst ned t. v. »heter»
alltså ai och den längst upp t. h. h8. Till pjäsens
namn - uttryckt endast med en stor bokstav -
fogas »namnen» på den ruta pjäsen lämnar och den
som den går till, t. ex. Sbi-cg. Vid bondedrag
utelämnas pjäsbokstaven, t. ex. e2-e4.
DEN MYSTISKA UTSLAGSSJUKDOMEN
ScHARLAKANSFEBER. Bland de s. k.
exantem-sjukdomarna eller utslagssjukdomarna har ingen
såsom scharlakansfebern gjorts till föremål för
omfattande forskning, och trots detta är vår kunskap
om sjukdomens natur långtifrån fullständig.
Scharlakansfebern torde med all sannolikhet ha
förekommit bland de gamla kulturfolken. Då
emellertid alla utslagssjukdomar utom kopporna i forna
tider sammanblandades, kan man i den gamla
litteraturen inte avgränsa scharlakansfebern. Sjukdomen
beskrevs emellertid vid mitten av 1600-talet ingående
och med skarp iakttagelseförmåga av den berömde
londonläkaren Thomas Sydenham [sid’nam],
barocktidens kanske störste medicinare.
Frågan om scharlakansfeberns smittämne ett
kapitel för sig
I samband med det under slutet av förra
århundradet igångsatta letandet efter sjukdomsbakterier
börjades även jakten efter scharlakansfeberns smittämne.
Man fann snart, att en viss typ av streptokocker
regelbundet kunde renodlas från svalget hos en scharla-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
