Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schiller, Friedrich von — romantiker och estet i strid mot tyranniet - Betydande historiker och konstfilosof - Schopenhauer, Arthur — allt liv är lidande - »Världen som vilja och föreställning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCHOPENHAUER 2949
Två illustrationer till Schillers Die
Räuber av D. N. Chodowiecki
från 1783.
i sina tankedikter (Das Lied von der Glocke, Die
Göt-ter Griechenlands, Das Ideal und das Leben, An die
Freude, vilken sistnämnda bildar orden till slutkören
i Beethovens nionde symfoni).
Schillers liv kom att utveckla sig till en dramatisk
kamp mellan den starka anden och materiella
bekymmer, förvärrade genom sjukdom. 1788 kom han på
Goethes initiativ till Jena som e. o. professor - utan
lön. Men då hans ekonomi förbättrades, drabbades
han i stället av lungsot, som långsamt förtärde honom.
Samtidigt plågades han av att inte nå den åtrådda
kontakten med tidens diktarfurste Goethe. Först från
mitten av 1790-talet inleds den för båda fruktbärande
vänskapen mellan dem.
ALLT LIV AR LIDANDE
ScHOPENHAUER, Arthur (1788-1860), den
store pessimisten bland de europeiska filosoferna,
föddes i Danzig som son till en köpman. Sin
doktorsgrad tog han i Jena 1813, men ett kort försök som
universitetslärare misslyckades och han levde hela
sitt liv som privatlärd.
»Världen som vilja och föreställning»
Schopenhauers filosofiska huvudverk utgavs 1819
och bar namnet Die Welt als Wille und Vorstellung
(Världen som vilja och föreställning). Han tar här
sin utgångspunkt i Kants filosofi och menar sig blott
fullfölja dennes tankegångar. Världen är min
föreställning — detta ansåg Schopenhauer vara Kants
lära. Men medan Kant ansåg, att vi inte kan nå fram
till det »ting i sig» som ligger till grund för dessa
föreställningar, att världens innersta väsen alltså är
obekant för oss, menar Schopenhauer, att vi kan
komma ett steg längre. Han medger visserligen, att vi
inte på förståndets, föreställningens väg kan nå
kunskap om tinget i sig. Men vi kan så att säga tränga in i
fästningen på underjordisk väg. Vad Kant förbisåg
var, att vi i vårt eget inre är sammanknutna med
världens centrum. Vi bär »tinget i sig» inom oss. Vi
upp
lever det som vilja och strävan, det kommer till
uttryck i vår lust och vår smärta, i vår glädje och vår
sorg, i fruktan och hopp. Det är inte bara människans
innersta väsen som yttrar sig i viljan. Samma vilja
som vi upplever som kärnan i vår personlighet ligger
till grund för hela naturen. För vårt förstånd är
världen blott föreställning, blott »fenomen», som Kant
sade. Upplevelsen av viljan på djupet av vårt eget
väsen skänker oss nyckeln till tinget i sig, till universums
innersta. Vi förstår, att det rör sig om samma
livs-vilja hos växten, hos djuret, att det är den som
vänder magneten mot nordpolen, som är verksam vid
kristallernas bildning, vid de kemiska ämnenas
sammansättning, ja, t. o. m. i tyngdkraften. Viljan är blind
och utan mål, den kan aldrig tillfredsställas, den
driver oss från den ena illusionen till den andra. Allt
liv är därför lidande. Finns det ingen befrielse från
viljans jagande, finns det ingen vila, ingen ro?
Schopenhauer hänvisar till konsten. I den konstnärliga
betraktelsen av livet och naturen kan vi för ett
ögonblick dra oss ur viljans hårda grepp. Vältaligt
skildrar Schopenhauer den rofyllda lycka
konstupplevelsen skänker. »Vi är då för ett ögonblick befriade från
denna snöda viljeåtrå, vi firar sabbat från viljans
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
