Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schubert, Franz Peter — romansens mästare - Romanser och symfonier - Schumann, Robert — en lyrisk tonsättare - Klaverstycken och sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2952 SCHUMANN _______________________________
strof har fått den musikaliska tolkning som texten
kräver.
Bland Schuberts sånger kan ytterligare
framhållas Ständchen (Leise flehen meine Lieder), Ave
Maria, Der Lindenbaum, Der Wanderer,DerTodund
das Mädchen och W ander ers Nachtlied. Flera av de
mest kända sångerna ingår i någon av de tre stora
sångsamlingarna Die schöne Müllerin (1823),
reise (1827) och Schwanengesang (1828).
Redan i 17-18-årsåldern hade Schubert funnit sin
personliga stil på romansens område. Som
instrumentalkompositör skapade han däremot först senare
några mera betydande verk. Hans stora förebild var,
som nämnt, Beethoven, vars »heroiska» symfonier
han sökte efterlikna i sin fjärde symfoni i c-moll
(»Den tragiska») och i den sjätte i C-dur. Mera i
Mo-zarts anda är den ljusa femte i B-dur. Dessa skrevs
alla före 1818, och först med den 1822 komponerade
h-mollsymfonin skapade han ett helt självständigt
verk, i en ny stil, sångbar och lyrisk. Emedan
symfonin blott omfattar två satser mot normalt tre eller
fyra har den blivit kallad »Den ofullbordade», men
den gör knappast intrycket av något ofullbordat, och
det anses sannolikt, att Schubert själv varit nöjd med
verkets form. Under sitt sista år skrev Schubert sin
monumentalaste komposition, den väldiga symfonin
nr 9 i C-dur. Det var meningen, att den skulle ha
spelats i Wien, men musikerna ansåg den för lång och
svår, och så kom den att ligga bortglömd till 1839, då
Mendelssohn lät uppföra den. »Den ofullbordade»
fick tonsättaren för övrigt heller aldrig höra - av
obegripliga orsaker fick den ligga i en skrivbordslåda
ända till 1865!
Bland Schuberts andra kompositioner från
1820-talet bör nämnas de tre sista av hans 19
stråkkvartetter, de i a-moll, d-moll och G-dur, samt
stråkkvintetten i C-dur (1828), ett av kammarmusiklitteraturens
yppersta verk. Av den stora mängden pianomusik är
hans Aåoments musicaux och Impromptus måhända
de bästa - som alltid hos Schubert uppfyllda av ädel,
mjukt böljande melodik och egenartade, djärva
harmoniska skiftningar.
EN LYRISK TONSÄTTARE
SCHUMANN, Robert (1810-56), tysk tonsättare
och musikskriftställare, född i Zwickau som yngste
son i en bokhandlarfamilj. Schumann visade tidigt
konstnärliga anlag, särskilt för diktning och musik,
men bestämdes av sina anhöriga för den juridiska
banan. Genom sin lärare Friedrich Wiecks
inflytande kunde han dock från 1830 helt ägna sig åt
musik, först med pianistbanan som mål men, sedan
en ensidig övningsmetod fördärvat hans ena hand, som
kompositör. 1844 flyttade Schumann från Leipzig
till Dresden, och sex år senare antog han
befattningen som kapellmästare i Düsseldorf. Föga ägnad för
denna verksamhet drabbades han här av motgångar,
som i förening med hans växande sinnessjukdom
snart framkallade en katastrof. 1854 hade hans sinne
så fördunklats, att han störtade sig i Rhen för att
beröva sig livet. Han räddades men blott för att
överföras till sinnessjukhus, där han avled 1856.
Klaverstycken och sånger
Schumanns första alstring tillhör pianolitteraturen,
och redan från början anslås den ungdomliga, fint
poetiska ton som karakteriserar denne tonsättare,
vare sig det gäller veka nattstämningar eller festliga
karnevalsskildringar. De litterära anknytningarna är
påtagliga (främst till diktarna E. T. A. Hoffmanns
-Kreisleriana, 1838 - och Jean Pauls värld). Med verk
som Davidsbündlertänze (1837), Carnaval
(1834-35), Fantasistycken (1837) och kanske främst de
utsökta Kinderszenen (1838) träder romantikern
Schu
mann med en betagande samling småstycken inför
världen, medan tre pianosonater (1835-38), de
storslagna Symfoniska etyderna (1836) och den brett
anlagda C-durfantasin (1836) visar hans behandling av
de större formerna. En väsentlig bakgrund för alla
dessa skapelser utgör tonsättarens svärmiska
förälskelse i Wiecks dotter Clara, vars pianistberömmelse
senare betydligt överflyglade Schumanns rykte som
kompositör. Efter ytterst segt motstånd av Claras
fader förenades dock de unga 1840.
Nu följde en tid av rikaste alstring, och Schumanns
konst trädde in i ett nytt skede, som till stor del
behärskas av sånger, ett fält där han skulle ge
kvintessensen av sin utsökt fina och rika personlighet,
nedlagd i samlingar som Frauenliebe und Leben,
Dich-terliebe, Myrthen, de båda Liederkreise (efter Heine
och Eichendorff) o. a. - alla från 1840. I dessa
romanser andas en stämning som i sig fångat blomman
av romantikens vackraste strävanden och dessutom
är genuint tysk. Till verk i de större formerna hör den
härliga Vår symfonin i B-dur (nr 1, 1841), den
mäktiga d-mollsymfonin (nr 4, s. å.), i vilken de fyra
satserna följer direkt på varandra och där Schumann
försöksvis använder tempobeteckningar på tyska,
vidare de tre stråkkvartetterna (1842), en pianokvartett
och en pianokvintett, bägge i Ess-dur (s. å.) samt
oratoriet Paradiset och perin (1843; peri är en ur
paradiset utstött ängel). Från denna tid är också hans
numera mycket uppskattade pianokonsert i a-moll.
Mot slutet av 40-talet koncentrerade sig Schumann,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
