Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segelflygning — flygning utan motor - Världsmästerskapstävlingar - Serietävlingar - Den motorlösa flygningens teknik - Segelplan måste flyga i utförsbacke - »Stillastående luft» - Olika uppvindar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2968 SEGELFLYGNING __________________________________
Världsmästerskapstävlingar
Världsmästerskapstävlingar i segelflyg anordnas
numera vartannat år av den nation som efter ansökan
hos sportflygets internationella organisation FAI
(Federation Aeronautique Internationale) i Paris fått
godkännande härför. Vid VM tävlas i distansflygning
(ofta i kombination med höjdflygning) samt
hastig-hetsflygning, dels på rakbana, dels på triangel- eller
tur och returbana.
I Sverige leds segelflygverksamheten centralt av
Kungl. Svenska Aeroklubben. Utbildningen sker i ett
40-tal flygklubbar anslutna till KSAK under dess
ledning och under kontroll av chefen för flygvapnet och
luftfartsstyrelsen. Utbildning och även högre
segelflygning sker även vid den centrala segelflygskolan
på Älleberg i Västergötland, som drivs i KSAK:s egen
regi och där också huvuddelen av de i verksamheten
deltagande instruktörerna av olika kategorier
utbildas. Ållebergsskolan började 1940 och är nu känd
över hela världen.
Svenska mästerskapstävlingar anordnas för
närvarande inte regelbundet varje år utan med några års
mellanrum. Detta beror huvudsakligen på den
relativt dyrbara organisation som behövs för att göra en
segelflygtävling sportsligt rättvis. Utvecklingen syns
emellertid gå mot ur arrangörssynpunkt enklare
tävlingsformer som samtidigt sätter de tävlande på
hårdare prov. Genom förbättrad materiel och flygteknik
har segelflygresultaten under senare år blivit så
högtstående att svårighetsgraden måst ökas för att
tävlingarna skall bli möjliga att bemästra rent
arrangörs-mässigt.
Serietävlingar
Som ett slags ersättning för mästerskapstävlingar
har sedan flera år prövats en form av serietävling
under en längre period varje år med flygningar från
de olika klubbarnas egna fält. I denna tävling, kallad
Rikssegelflygtävlingen, tävlas i distansflygning,
höjdflygning samt hastighetsflygning såväl
individuellt som i lag.
Inom segelflyget noteras nationella och
internationella rekord (världsrekord). De svenska rekorden
kontrolleras och godkänns av KSAK. Världsrekorden
kontrolleras av den aeroklubb eller motsvarande
organisation i det land där rekordresultatet noteras och
av FAI som även slutgiltigt godkänner alla
världsrekord.
Nationella rekord och världsrekord noteras i en rad
olika grenar både i allmän klass och i damklass dels
för ensitsiga, dels för flersitsiga segelflygplan.
Den motorlösa flygningens teknik
Vid segelflygning används tyngdkraften för att ge
flygplanet den nödvändiga hastigheten framåt,
varigenom den strömning över bärplanen erhålles
vil
ken, liksom hos ett flygplan med motor, ger den
nödvändiga lyftkraften.
Därav följer också, att vid all motorlös flygning
planet ständigt kommer att flyga i »utförsbacke» i
förhållande till den omgivande luften. Det är endast
med de uppåtriktade luftströmmarnas hjälp som
höjden i förhållande till marken kan bibehållas eller
ökas.
Segelplan måste flyga i utförsbacke
Ett glid- och segelflygplan beskriver vid flygning
en bana som står i förhållande till utgångshöjden och
det glidtal som planet givits vid konstruktionen.
Glidtalet är ett uttryck för flygplanets glidvinkel i
förhållande till horisontalplanet. Ett flygplan med
glidtalet 1: 10 glider således i stillastående luft från 100
meters utgångshöjd en sträcka av 1 000 meter. Vissa
moderna segelflygplan har mycket höga (eg. låga)
glidtal. Ex.: »Weihe» 1: 29, vilket innebär, att detta
plan från 100 meters utgångshöjd glider 2 900 meter i
stillastående luft.
»Stillastående luft»
Begreppet stillastående luft är viktigt att hålla i
minnet, då man skall söka klargöra segelflygningens
princip. All flygning utan motor kan karakteriseras
som glidflygning. Flygplanet sjunker med en viss
hastighet per sekund. Glidsträckan kan bli kortare eller
längre, beroende på flygplanets glidtal, men den
nedåtgående rörelsen är konstant, och höjden i
förhållande till marken minskas kontinuerligt. Först när
den luftmassa i vilken flygplanet befinner sig rör sig
uppåt med större hastighet än planets sjunkhastighet,
är begreppet segelflygning berättigat. Om man för
enkelhetens skull antar, att flygplanet sjunker i
förhållande till den omgivande luften med 1 m/sek. och
luftmassan stiger med 2 m/sek., så innebär detta, att
flygplanet kommer att stiga i förhållande till marken
med 1 m/sek.
Olika uppvindar
De uppvindar som segelflygaren utnyttjar är av
flera olika slag. Vanligast förekommande är de
ter-miska uppvindarna (termik), hangvind och
frontupp-vindar samt även våguppvindar.
Termik kan uppstå genom markytans olika
uppvärmning genom solstrålning. Vissa partier av
markytan uppvärms hastigare av solen än andra men
avger också värmen hastigare till den ovanför liggande
luften. Denna blir genom uppvärmningen lättare och
stiger uppåt, sannolikt i form av blåsor
(termikblå-sor). Denna uppåtgående rörelse pågår ända till dess
luften i blåsan erhållit samma temperatur som den
omgivande luften. Denna utjämning sker på olika
höjd, beroende på bl. a. temperatur- och
fuktighets-förhållandena i luftlagren, deras inbördes förhållan-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
