Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segling, segelfartyg — segelkonsten - Seglingens teori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________________________ SEGLING 2971
Pricken rundas vid Marstrandsregattan 1949. »Spadilje», båten med det svarta seglet, säkrade andra platsen åt Norge.
SEGELKONSTEN
SEGLING, SEGELFARTYG. Hur länge
seglings-konsten varit känd kan inte avgöras, då dess ursprung
förlorar sig i förhistoriskt dunkel.
På Medelhavet utövades den av fenicier, araber
och egyptier långt innan våra nordiska vikingar
började göra sina strandhugg, och i den ostindiska
arkipelagen har den utan tvivel varit känd långt tidigare.
Ångkraft och motorer har dock numera nästan helt
och hållet övertagit seglens funktion på
handelsfartygen, varför seglande sådana numera blir allt färre
och färre. Sedan barkskeppen i den åländska
segelflottan, som tillhörde konsul Erikson i Mariehamn,
avyttrades 1949, återstår endast seglande skolskepp och
ett fåtal kopraskonare i Söderhavet, vilka alltjämt
utnyttjar vinden som det billigaste
framdrivningsmed-let. De största geografiska upptäckterna har dock
gjorts med segelfartyg.
Ehuru seglen sålunda snart försvunnit ur såväl
handels- som örlogsflottorna (se Fartyg), kommer
seg-lingskonsten säkerligen aldrig att dö ut, ty för sport
och som rekreationsmedel intar segelbåten en av de
mest framstående platserna.
Seglingens teori
Den första formen på ett segel anses vara råseglet
eller något mycket liknande detta. Vikingaskeppen
hade jämte åror även råsegel, vilket gjorde, att man
vid gynnsamma vindar inte behövde ro. Småningom
kom man underfund med att segel kunde användas,
även om vinden inte kom akter ifrån eller tvärs, och
därmed var kryssningskonsten uppfunnen. Teorin för
segling är den, att då vinden pressar mot seglet i en
viss vinkel mot detta, kan den kraft som vindtrycket
utövar mot seglet uppdelas i olika komposanter,
varav en verkar i båtens kölriktning och den andra
vinkelrätt mot denna åt lä.
Om båten är försedd med en mer eller mindre
djupgående köl, sidosvärd, som på de holländska
koffar-na, eller centerbord, som i hög grad hindrar den att
driva tvärskepps och dessutom ges så lämplig form
som möjligt för att inte göra motstånd mot framfart,
vill skrovet helst röra sig i sin längdriktning, under
det sidoavdriften blir avsevärt mindre. Motståndet
mot framfart i kölriktning kan på olika båtar räknas
endast som en tiondel eller tjugondei av motståndet i
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
