Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sergel, Johan Tobias — Sveriges störste bildhuggare - En lysande tecknare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SERGEL 2979
»Schön och Sergel vallsa i
Arboga värdshus efter måltiden
den 24 september 1801 på
resan till Götheborg.» Lavering
i Nationalmuseum av Johan
Tobias Sergel.
1779 återkom Sergel till Stockholm över Paris, där
han mottagits med hedersbetygelser av
konstakademin och modellerat den liggande Otryades, en döende
krigare, som ristar segertecken på en stupad fiendes
sköld (exemplar i bränd lera i Nationalmuseum, i gips
i Konstakademien). »Måhända ha de moderna tiderna
ej frambragt något vackrare», skrev Sveriges
ambassadör i Paris hem till Gustav III »... Eders Majestät
kan smickra sig att ha Europas störste skulptör i sin
tjänst.»
Hemma blev Sergel mött av allmän beundran och
allmänt beröm men med föga uppmuntran. Han fick
visserligen så mycket arbete med porträttbeställningar
som han kunde önska sig, och ekonomiskt var han
snart välsituerad, men de stora beställningarna och
de för en konstnär av hans rang fängslande
arbetsuppgifterna var sällsynta. Det enda större uppdrag
som hans älskade och beundrade konung Gustav III
någonsin gav honom var att utföra en tämligen
skabrös Venusstaty efter antik förebild men med en
svensk hovdams huvud (marmor i Nationalmuseum).
Gruppen Axel Oxenstierna och historien framför
Lar-chevèques ryttarstaty av Gustav II Adolf i Stockholm
göts och uppsattes först 1906. Några dekorativa
arbeten, de flesta av kyrklig karaktär (störst är
altartavlan i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm), beställdes
men måste av kostnadsskäl utföras endast i gips.
Sergels stil blir allt kallare och nyktrare, och det är mera
sällan man i dessa arbeten återfinner genialiteten från
hans romerska tid. I hans bästa verk bryter dock
alltid en inre spänning den nyklassiska formens kyliga
harmoni. Traditionerna från hans tidiga studieår, vilka
han efter mötet med antiken betecknade som »ett
avskyvärt franskt manér», går som en underström i flera
av hans senare arbeten, hit hör t. ex. monumentet
över den franske filosofen Descartes i Adolf Fredriks
kyrka i Stockholm, vilket är långt mera barock än
nyantik. - Sitt mest betydande konstverk under
denna tid skapade han med Gustav HI:s staty i brons på
Skeppsbron i Stockholm (beställd av Stockholms
bor-gerskap 1790, avtäckt 1808), »en levande gustaviad i
brons», som Tegnér säger, en idealbild i klassisk anda
men på samma gång genialiskt karakteriserad -
»något av Apollo och något av teaterkung», säger Georg
Göthe, en god kännare av Sergels konst. Gestalten
utgår från den antika Apollo di Belvedere men är en
Sergels egen personliga variation på dess
komposi-tionstema.
En lysande tecknare
Sergel var en utomordentlig tecknare, och han har
efterlämnat en betydande kvarlåtenskap av
teckningar, som enbart den gör honom till en stor konstnär.
Klarare än något annat visar de att eldigheten och
den barocka andan var fundamentala drag i hans
konstnärliga temperament. De äger ofta den virvlande
furian i Lionardos eller Rubens skisser. Han laverade
gärna sina pennteckningar och visar sig i det
kraftfulla valörspelet som en betydande målerisk
begåvning. Utom kompositionsutkast tecknade han i stor
utsträckning scener ur sitt och sina vänners liv — han
hade ett gästfritt hus och var medelpunkten i en stor
vänkrets av trogna gustavianer - och mer eller
mindre karikerade porträtt (se Bellman och Gikt). Han
hade en stark böjelse för det drastiska, och hans
bilder ur sällskapslivet visar oförbehållsamt under vilka
uppsluppna former man umgicks i Stockholms
konstnärliga och litterära värld på denna tid dit också
Bellman hörde. Han försåg ofta sina teckningar med en
underskrift; sådana som »En ståjande middag» eller
»Martins bacchiska explosion» är karakteristiska.
Personligen var han en kraftnatur, varmhjärtad,
frispråkig och ridderlig; allt som skrivits om honom av
samtida vittnar om aktning och sympati.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
