Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serum och serumbehandling — skyddande gifter - Även från människor tappar man serum - Aktiv och passiv immunitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2980 SERUM
SKYDDANDE GIFTER
Serum och serumbehandling. En av den
moderna läkekonstens största landvinningar
representeras av serumbehandlingen.
Pasteurs utomordentlige lärjunge och medarbetare
Émile Roux [ro] arbetade under de sista åren på
1880-talet med den av tysken Friedrich Löffler
upptäckta difteribacillen. Roux fann därvid snart att
denna bacill, när den växte i buljong, till buljongen
avgav ett starkt gift, som sedan i ytterst små doser,
insprutade under huden på t. ex. marsvin, på några få
dagar förgiftade djuret till döds. Roux betecknade
detta gift med uttrycket difteritoxin.
Ungefär samtidigt var den tyske forskaren Emil
Behring i full verksamhet hos Robert Koch (om
denne se Bakterier). Behring, som ivrigt letade efter
ett kemiskt medel mot den just då svårt härjande
difterisjukdomen, upptäckte efter många omvägar, att
blod från ett experimentdjur, som överlevat en difteri
-toxinförgiftning, hade förmåga att neutralisera
difteritoxin, om blod och toxin blandades i ett glaskärl. I
och med detta var den stora upptäckten gjord, och nu
låg det nära till hands att spruta upprepade doser
difteritoxin på stora djur, t. ex. får, och att sedan
tappa av dessa blodet och därav bereda ett motgift mot
den hemska difterisjukdomen. Behring lyckades väl,
och hans serum, som var det första terapeutiska
seru-met, framställdes snart på hela fårhjordar och spred
sig över hela den civiliserade världen. Roux utnyttjade
Behrings erfarenheter och visade, att ännu bättre
serum kunde utvinnas på hästar. På Stockholms
epidemisjukhus användes den första dosen difteriserum
redan 1896 av överläkaren doktor Thure Hellström.
Den verksamma beståndsdelen i difteriserum
anses vara högt differentierade äggviteämnen, som
uppstår i hästens organism genom den biologiska retning
som det insprutade toxinet medför i hästens kropp.
Det finns i den äggvitefraktion, som kallas
gamma-globulin, och som vetenskapsmännen nu lyckats
isolera ur blodet. När det insprutade toxinet
oskadliggjorts, fortsätter organismen att producera motgift,
ibland i stora mängder. Sedan difteritoxindoserna
upprepats några gånger, varvid de samtidigt stegrats,
har hästens blod så mycket motgifter i sig, att det
lönar sig att tappa blod. Man sticker då in en grov kanyl,
försedd med vidhängande gummislang, i hästens
halsven och låter blodet under aseptiska förhållanden
(se Antiseptik och aseptik) rinna ned i en steril
glasburk. Sedan serum avsatt sig, undersöks dess
effektivitet och sterilitet - det får inte innehålla
bakterier eller bakteriesporer - varefter serum hälls på
små glasflaskor, s. k. ampuller, som tillsmälts.
I princip sker tillverkningen även av andra sera
(sera = pluralis av serum) på samma sätt; dock
brukar man i många fall spruta försvagade
bakteriekulturer i stället för bakteriefria toxiner på serumdjuret.
Numera tillverkas serum mot alla möjliga
bakteriesjukdomar, t. ex. stelkramp, lunginflammation,
schar-lakansfeber, tyfus, paratyfus, kolera, mjältbrand och
gasbrand. Gentemot vissa sjukdomar, t. ex. mot
tuberkulos, har man inte lyckats erhålla verksamma sera.
Även från människor tappar man serum
Villkoret för att på laboratoriedjur, t. ex. en häst, få
fram ett visst serum är att man har tillgång till
ifrågavarande bakterie eller till dess toxin. Detta är, efter
vad som redan anförts, utan vidare klart. Vi kan alltså
inte framställa serum mot t. ex. barnförlamning,
smittkoppor eller mässling, därför att vi inte kan odla
dessa sjukdomars virusformer. Vi förfar av denna
anledning på annat sätt. Vi kan ta blod från en människa
som nyligen haft t. ex. mässling och av detta blod
bereda serum, s. k. konvalescentserum. Detta, som
innehåller motgifter just mot mässling, har, om det
används på rätt sätt, säkert skyddande effekt mot
mässling (se d. o.). Även mot polio bildar kroppen ett
motgift. Serum eller gammaglobulin från människor som
haft sjukdomen kan vid injektion på andra individer
ge ett visst skydd mot infektion under någon tid.
Däremot har det ingen effekt då sjukdomen brutit ut.
Eftersom konvalescentserum är framställt ur
människoblod, är äggvitan i detta serum artegen, som
termen lyder. Det kan därför inte bli fråga om någon
ana-fylaxi (allergisk reaktion, jfr Allergi), när man
sprutar ett konvalescentserum på en människa. Hästserum
eller annat artfrämmande serum, t. ex. från får, ger
däremot ofta anafylaktiska reaktioner och måste
därför alltid användas med försiktighet.
I och med införandet av de moderna
kemotera-peutica och antibiotica har serumbehandlingen
förlorat i betydelse.
Aktiv och passiv immunitet
En häst som behandlas med difteritoxin utbildar i
sin kropp ett motgift. Hästen blir härigenom mer eller
mindre immun mot difteritoxin. Ett barn som går
igenom mässlingen blir immunt mot denna sjukdom. Båda
dessa fall är exempel på s. k. aktiv immunitet, sådan
immunitet som organismen själv utbildar. Motsatsen
är den passiva immuniteten, som erhålls t. ex. när
man sprutar en dos konvalescentserum mot mässling
på ett barn; barnet blir immunt mot mässling för
någon tid framåt, utan att den egna kroppen deltagit i
utbildandet av denna passiva immunitet.
Om ormserum se Ormar.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
