Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signalering och signalväsen — internationellt teckenspråk - Internationella signalboken - Semaforering - Morsesignalering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGNALERING 2993
INTERNATIONELLT TECKENSPRÅK
Signalering och signalväsen.Med
signalering förstås att genom tecken (lat. signum} lämna
ett meddelande eller göra en förfrågan. Vanligast
förekommer signalering, då den signalerande inte är
inom hörhåll för mottagaren, men kan användas även
om detta är fallet, i avsikt att undanhålla
meddelandets innebörd för ovidkommande parter. Man skiljer
på följande tre grupper av signaler:
Optiska signaler
Sådana kan åstadkommas genom flaggor,
semaforer, ljustecken av olika slag, såsom solreflexer,
strålkastare, raketer, eld, rök eller ånga. Jfr järnvägarnas
signalsystem och trafikljusen på våra gator.
Akustiska signaler
Som sådana används alla slag av ljudsignaler,
såsom visselpipa, siren samt olika slag av
knallsignaler och klockringning. Även signaler under vatten
förekommer. Jfr flyglarm.
Elektriska signaler
På elektrisk väg kan signaler överföras medelst
telegraf och radio, vilken senare blivit den viktigaste
och mest använda. Jfr tidssignalen.
Optiska och akustiska signaler har sedan
urminnes tider använts. Sålunda finner vi i vårt land s. k.
vårdkaseberg, på vilka eldar har tänts, då fienden
varit i antågande. Varningssignaler avges fortfarande i
form av klämtning i kyrktornen, brandkårens
klockringning, sirentjut m. m.
Internationella signalboken
Inom handels- och örlogsflottorna kom redan tidigt
flaggsignaler i bruk. Sedan början av 1800-talet har
signalböcker använts som möjliggjort signaler mellan
fartyg eller mellan fartyg och land. Den första
signalbok som kan sägas ha fått internationell tillämpning
var utarbetad av den engelske kaptenen Marryat och
utkom 1817.
Den nu gällande och internationellt fastställda
signalboken heter Internationell signalbok 1931 och
trädde i kraft 1 jan. 1934. Genom denna möjliggöres
full förståelse mellan de signalerande, även om de inte
behärskar varandras språk. Den innehåller bl. a.
föreskrifter för signalering med signalflaggor,
morsesignalering, ljusmorsering, ljudmorsering och
sema-forering samt för radiosignalering. Dessutom
innehåller den en signalkod, vilken är uppdelad i en
sänd-ningskod, där signaltexterna är grupperade kring sina
huvudord, och en mottagningskod, där
kodgrupperna är ordnade i bokstavsordning.
De svenska semafortecknen.
Semaforering
Semafortecknen ges vanligen med två flaggor, en i
varje hand. De internationella semafortecknen
skiljer sig från de svenska, vilka senare återges här ovan.
Metoden går ut på att sätta sig i förbindelse med
annan person, som även behärskar signalering. Inga
apparater krävs, och om så är behövligt, kan
signalerna göras mera synbara genom att den signalerande
tar en näsduk e. d. i vardera handen.
Vid semaforering används vanligen »klart språk»
och alltså ingen kod. Siffertal stavas som ord.
Vid slutet av varje ord återförs armarna till
ut-gångsställningen, vilket även iakttages mellan
avgivandet av två lika tecken. Repeteringstecknet betyder,
att den semaforerande vill ha signalen upprepad för
kontroll. Fasta semaforer, dvs. höga ställningar av
jäm eller trä med rörliga armar, var telegrafens
föregångare. De ställdes upp på högt belägna platser,
synliga från varandra, varefter ett meddelande kunde
repeteras längs en linje av sådana.
Morsesignalering
Morsetecknen, vilkas utseende framgår av
tabellen, består av korta och långa ljus-, ljud- eller
elektriska signaler. För amatören är systemet mycket an-
191—411223 VI
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
