Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sill och strömming — våra viktigaste matfiskar - Ett otal raser - Sillens levnadsvanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2998 SILL och STRÖMMING
VÅRA VIKTIGASTE MATFISKAR
SlLL och STRÖMMING. En miljon ton
motsvarande i runt tal 8 miljarder sillar bärgas årligen ur
havet kring norra och västra Europas kuster. Sillens
betydelse för folknäringen och som levebröd för en
stor fiskarstam är således utomordentligt stor. Att
sådan massfångst av sill är möjlig beror på att den
mer än någon annan nyttofisk samlar sig i stora täta
stim och detta inte enbart under lektiden utan även
under andra perioder av året, då den uppsöker
sådana områden där den finner gynnsamma
närings-betingelser.
I de europeiska haven förekommer sillen från
Spetsbergen i norr till Biscayaviken i söder. I
Östersjön går den helt in i Bottenviken och Finska viken.
Den småvuxna sillen kallas strömming. Den kan
ibland leva kvar i från havet helt avskilda vikar,
som sedan lång tid varit förvandlade till typiska
sötvatten.
Vid Island blir sillen 34-38 cm, vid Norges
västkust ca 33 cm, i Bohuslän omkring 30 cm samt i
sydliga Kattegatt och Öresund 27 cm. I Östersjön
minskar sillens längd från 23-24 cm i söder till blott
15 å 20 cm längst i norr. För sillen som för så många
andra havsdjur är den markerade minskningen i
tillväxt ju längre in vi kommer i Östersjön beroende på
den efter hand sjunkande salthalten.
Ett otal raser
Sillen uppträder i många olika typer eller raser,
olika varandra bl. a. beträffande lektid, storlek och
utseende. Vi skiljer således på höstlekande och
vårlekande sillraser. De förra är mest representerade i
Nordsjön, Skagerak, Kattegatt och Östersjön.
Vårlekande sillraser dominerar väster om Norge, vid Is-
Fjäll av norsk vårsill (övre raden) och höstlekande banksill
(nedre raden). Centralfältets olika storlek framträder tydligt.
Ur Naturens liv.
land och Färöarna. Vid Island leker sillen på
sydkusten. Yngel och ungar följer sedan med
havsströmmarna till havet norr om denna ö, där de under
sommar och höst är föremål för ett utomordentligt
givande fiske, i vilket numera stora expeditioner från
olika länder tar livlig del. Men även mera lokala
vårlekande sillraser träffas t. ex. i södra Nordsjön,
Skagerak och Kattegatt.
Av den i Östersjön förekommande sillen eller
strömmingen kan man särskilja åtminstone tre olika
huvudtyper. Den höstlekande, som förekommer längs hela
kusten från Skåne i söder till övre Norrland, utgör det
avgjort viktigaste underlaget för sill- och
strömmingsfisket. Av vårlekande strömming har vi den s. k.
havs-strömmingen, som leker utanför kusten, samt
fjärdströmmingen, som under hela livet håller till i inre
skärgården, där den också förrättar sin lek. Nästan
varje vik där djupet är tillräckligt stort har sin egen
strömmingsform, som kan ge upphov till ett lokalt
ibland ganska värdefullt fiske.
Sillens levnadsvanor
Gemensamt för alla sillraser är, att leken äger
rum en gång om året på grunda bankar med fast
botten, antingen dessa är belägna utmed kusterna eller
i öppna havet. Sillen är den enda av våra mera viktiga
saltvattensfiskar som inte vid leken lämnar äggen
svävande i vattnet. I stället har den s. k. anfästande rom
i likhet med flertalet av sötvattensfiskarna, dvs.
romkornen klistras fast på botten - på stenar eller grus,
på tång eller alger. En sillhona lämnar omkring
40 000 ägg. Sillarverna, som beroende på
temperaturen kläcks omkring 2 å 4 veckor efter leken, är smala
och glasklara, något över 1 cm långa. Under
sommaren, då tillväxten är snabb, börjar fjällbildningen
redan efter 3 månader. Under vintern däremot dröjer
den 7 å 8 månader. Det lilla sillynglet lever till en
början på sin gulsäck, som följer med från ägget. Sedan
övergår den till de små svävande kiselalgerna, men
snart nog överger den denna vegetariska kost och
angriper olika djur i plankton, framför allt små
kräftdjur av olika slag. Även som vuxen är sillen en typisk
planktonätare. I Norge kallas sillfödan för »åte», och
man skiljer här på olika slag av sådan föda, som
»röd-åte», bestående av hoppkräftor, »gulåte», som bland
annat innehåller larver av havsmaskar, samt
»svart-eller krutåte» då små pelagiska snäckor eller
snäck-larver ingår i dieten i övervägande antal. Även något
större former pelagiska räkliknande arter spelar ofta
en väsentlig roll som föda åt sillen. Vilken »åte»
sillen har ätit är av betydelse för kvaliteten. Har den
t. ex. ätit »svartåte», måste fiskarna låta den stå kvar
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
