Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Simfåglar — med simhud mellan tårna - Skrakarna, ejdrarna och änderna - De vackra, vita svanarna - Simning — sporten som räddar liv - Allmän simkunnighet för 1000 år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3002 SIMNING
der för fiskarnas fasthållande. Ändernas hanar
(»drakarna) utmärker sig för sin praktfulla fjäderskrud,
egentligen vårdräkten, ehuru den anläggs på
hösten och bärs hela vintern. Honorna är alltid enklare
färgade, vanligen i brunt eller svartbrunt. Endast de
ruvar äggen och uppfostrar dunungarna, vilka genast
efter kläckningen följer modern ut på vattnet. Boet
döljs i strandvegetationen, och de enfärgade äggen
omges av en rik dunkrans. Ejdern, som även häckar
kolonivis på öar eller holmar, s. k. dunvær, t. ex. vid
Danmarks och Norges kuster (hos oss i större antal
blott på Karlsöarna), skattas som bekant på dunet.
Även äggen insamlas, vilket är möjligt därigenom att
honan värper om ända till tre gånger. Ejdern är
eftertraktad även som jaktbyte och skjutes under
vårsträcket för vettar (Östersjön). Gräsanden,
tamankans stammoder, spelar dock överallt i vårt lands
sjöar större roll som jaktbart villebråd. Våra
sötvattens-änder är i regel flyttfåglar, liksom dykänderna, bland
vilka alfågeln och sjöorren endast häckar i
norrländska insjöar. Gräsanden övervintrar dock årligen inne
i landet vid rinnande vatten. På många håll hjälper
man henne genom att bjuda föda; hon blir då tam och
tillitsfull, ehuru hon av naturen är skygg och
försiktig. Man får inte mata änderna med endast bröd, det
är för vitaminfattig föda. De behöver också säd,
krossade ekollon, malet fiskavfall osv. Äggens antal är
6-12, men de läggs så tidigt, redan i april eller
början av maj, att många kullar går förlorade. Bland
gräsandens släktingar är den lilla krickan, som är
stor som en duva, och den vitbukiga bläsanden de
mest kända. Båda är vanligast i vårt lands nordligare
delar. Den senare förekommer i flockar på hundratals
fåglar under flyttningstiden i september i insjöar
söderut (Hjälstaviken, Tåkern, Hornborgasjön).
De vackra, vita svanarna
Linné omtalar, att knölsvanen, även kallad
tamsvanen, på hans tid häckade i vassarna vid Ekolsund i
Mälaren. Troligen hade fåglarna införts dit av Gustav
III. Härifrån har svanen spritt sig till en mängd
grunda insjöar i mellersta och även i södra Sverige,
framför allt Tåkern. Förr fanns den endast i Skåne. De
stora, vita flockar som vi i november ser styra kosan
mot söder, ordnade i plogform, är i vanliga fall
sångsvanar. Denna art bebor Norrlands träsk, numera
dock i betydligt färre antal än förr. De flyttande
skarorna kommer huvudsakligen från norra Ryssland
och Ishavet. Många både knölsvanar och sångsvanar
övervintrar i Öresund och vid västkusten.
Av våra tre i Sverige häckande vildgäss är två,
fjäll-gåsen och sädgåsen, hemmahörande i Norrland,
medan den tredje, grågåsen (stammoder till tamgåsen),
huvudsakligen bebor södra och östra delen av landet.
Det är sädgåsens »fylkingar» som kommer flyttande
över landet vår och höst (mars, april och oktober).
En av träsksjöarnas i södra och mellersta Sverige
mest karakteristiska och vanligaste simfåglar är till
sist skäggdoppingen, den skickligaste dykaren av dem
alla. Han lever liksom storlommen, de djupare
insjöarnas fågel, nästan uteslutande i och på vattnet och
bygger i vassen sitt flytande bo av multnande
växtämnen. Ungarna vårdas ömt, mest av hanen, som
ofta bär dem på ryggen under sina simturer ut på sjön.
SPORTEN SOM RÄDDAR LIV
Simning är barnens stjärnidrott - i ingen annan
gren (konståkning på skridskor möjligen
undantagen) kan ungdomen, ja rentav barnen spela roll av
världsfenomen. Idrottshistorien överflödar av
exempel på hur ungdom i mitten av tonåren - ja till och
med i lägre hälften - skrivit idrottshistoria.
Amerikanen Ralph Flanagan var bara 14 år, då
han blev sitt lands mästare i långdistanssimning, de
japanska skolpojkarna Kitamura och Makino bara 14
och 15, då de slog en värld med häpnad, genom att
vinna dubbelseger på 1 500 m i Los Angelesspelen
1932, Arne Borg var 18 år, då han blev Sveriges bäste
simmare, och hans namne Björn var bara 15, då han
slog igenom. På spinnsidan har åldern ibland varit
ännu lägre. Danskan Inge Sörensen var t. ex. bara 13
år, då hon nådde världseliten, den än mer berömda
Ragnhild Hveger var 14, ja man kan för flickornas
del rentav fastslå, att deras bästa aktiva tid som
sim-merskor ofta infaller, innan de når 20 års ålder.
Hemligheten med den enorma - man kan kanske
säga abnorma — skickligheten hos ungdomar som
inte vunnit sin fulla fysiska styrka ligger i den
omständigheten, att simning mer än någon annan idrott
fordrar mer smidighet än styrka. Med stela leder och
muskler kan man aldrig bli någon simmare av hög
klass, knappast ens medelgod. Just denna mjukhet
gör, att skillnaden i skicklighet mellan män och
kvinnor i simning är förhållandevis ringa.
Även i ett annat avseende är simningen barnens
idrott: man måste lära sig simma tidigt, och speciellt
crawlsimningens teknik bör innötas i yngre år, om
man skall kunna lära sig detta rytmiskt så fordrande
simsätt.
Allmän simkunnighet för 1 000 år sedan
Hur gammal simningen är känner man inte med
bestämdhet. Troligt är emellertid, att den är ungefär
lika gammal som människosläktet självt. Säkerligen
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
