Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själen — själen i fromhet, forskning och folktro - Själatro och själakult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLEN 3023
rörelser vi upplever. Men substansen, ett väsen som
skulle bära upp dessa yttringar och vara deras kraft
och grund, kommer vi inte åt. Frågan är mycket
gammal. Redan bland Indiens forntidsvisa fanns det
sådana som förnekade själens tillvaro såsom något
bestående. Det andliga inom människan liknade man
där gärna vid en låga.
Modern psykologisk forskning diskuterar inte
frågan om »själens existens». Själen i psykologisk
mening är blott en beteckning för väsentliga psykiska
funktioner och akter. Känslan gör det emellertid
naturligt för oss att söka fasthålla vid föreställningen
om ett fäste för vad vi kallar vår personlighet.
Känslan ryggar tillbaka för tanken att allt det som vi
betraktar som vårt egentliga, andliga jag blott skulle
vara en produkt av hjärn- och nervfunktioner, som
upphör i och med att den fysiska döden inträtt.
Känslan söker därför att i enlighet med tradition och
äldre filosofi - för att nu inte tala om de religiöst
troendes hela skara - fasthålla vid tron på själens
självständighet och individuella odödlighet. Vi talar
därför också om själslivet som ett från det fysiska
livet fristående område. Och vi räknar ofta med
»själskrafterna» på samma sätt som med andra
krafter. Detta utgör dock inte något »bevis» för själens
existens utan snarare för vår oförmåga att tänka oss
en andlig verklighet utan denna anknytning till vår
individuella personlighet. Se även Psykologi.
Själatro och själakult
Folktron om själen är rikt utgrenad över jorden.
I denna själatro får man en del anvisningar om hur
primitiva folk kommit fram till sin tro på en inom
människorna boende själ och hur de menat, att denna
uppenbarar sig.
I vissa fall kan man se människans andedräkt.
Denna »ande» ansågs vara själen, som framträdde
synligt; att »ge upp andan» betyder alltså egentligen
»sluta att andas». I drömmen ser människan okända
och avlägsna länder. Detta visar ju - har man tyckt
att det i människan finns något som kan ge sig ut
på långväga färder, medan kroppen ligger stilla i
sömn. I regel kan ingen se själen, när den lämnar
den drömmande eller döende. Ibland uppenbarar den
sig dock i synlig gestalt, inte sällan som ett djur.
Denna tro på själadjur är ganska egendomlig.
Varför har man stundom inhuggit en fjäril på den
kristnes gravvård? Liksom den lätta fjäriln fladdrar
bort i rymden, så drager själen, fri från den tyngande
kroppen, mot en högre tillvaro. Själadjuren kan vara
av många olika slag: fågel, orm, råtta etc. En
longobar-disk historieskrivare omtalar redan på 700-talet en
folksägen, som i våra dagars Danmark upptecknats i
följande form.
Fyra arbetskarlar gick och slog hö på en äng. En
liten bäck flöt där i en sänka, och på andra sidan vat-
Frälsaren upptar jungfruns själ. Efter en bysantinsk mosaik.
tendraget låg en jordhög. Det var varmt, och de lade
sig att sova middag. Emellertid var det en av de fyra
som inte somnade. Då får han se, att en vit mus
kommer fram ur munnen på en av männen. Den springer
ut på ängen och ned till bäcken men kan inte komma
över. Bäcken var inte bredare, än att man kunde
hoppa över den. Då tar mannen en lie och lägger
bladet över bäcken. Då musen kommer till lien, går den
över på den. Den går till högen på andra sidan och
ned där i ett hål. Snart kommer den tillbaka, går
samma väg över lien och in i den sovandes mun. Mannen
vaknar och säger: »Å, en så’n egendomlig dröm jag
hade.» De frågade, vad han då hade drömt, och han
svarar, att han var ute och gick, och då kom han till
ett vattendrag, som han inte kunde komma över. Men
då var det en som hade slagit en järnbro åt honom,
och på den gick han över. Och så tyckte han, att han
kom in i en hög, och där var det så mycket, mycket
pengar. Dem hade man grävt ned där. - Mannen som
hade iakttagit musen tänkte då, att det var den
sovandes ande som gått ut ifrån honom. Så började de att
gräva efter hålet och hittade en järngryta full med
pengar. De delade skatten mellan sig, och så blev de
rika alla fyra.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
