Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själen — själen i fromhet, forskning och folktro - Själatro och själakult - Själavandring - Den kristna själavården - Självlysande organismer — levande lyktor - Mareldens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3024 SJÄLVLYSANDE ORGANISMER ________________________
Stundom uppträder själen i annan gestalt, i nordisk
forntid inte sällan som en ung kvinna, en fylgia
(följe-slagerska). Även skuggan är en av själens
uppenbarelseformer. Den som »svurit bort sig» har ingen
skugga.
Den döde husfadern gagnar även efter döden sin
gård; hans själ lever kvar som hustomte. Grötfatet
till tomten är således ett blekt minne av själakult.
Lyckosamma konungar och tappra hövdingar blir
efter döden en kraftkälla för hela bygden. Vid deras
gravhögar koncentreras grav- eller själakulten.
Själavandring
Tanken på själavandring har sin hemortsrätt i
Indien. Den innebär att en levande varelse, djur eller
människa, efter döden lever vidare och återfödes i en
annan varelse. I en folklig uppteckning i
Upanisha-derna heter det: »Alla som går bort från denna värld,
kommer upp till månen. Denna tillväxer under den
första hälften av månaden genom deras livsande,
medan den under den andra hälften tvingar dem att
födas. Månen är himlens port. Den som kan besvara
dess frågor, släpper den in, de andra som icke kan
svara låter den falla ned efter att ha förvandlat dem
till regn. De återfödes då efter sina gärningar och
efter sitt vetande som mask, mal, fisk, fågel, lejon,
vildsvin, åsna, tiger, som man eller som någon
annan varelse i denna eller någon annan tillvaro.»
Genom själavandringstron finner indiern rättvisa i
allt som sker: var och en har sin tillvarelseform allt
efter sina gärningar i en föregående tillvaro. Den som
är god får bättre livsvillkor vid nästkommande
åter-födelse. Den som är ond får nöja sig att nästa gång
återfödas i en lägre kast eller rent av förvandlas till
djur eller växt.
Själavandringstron är fast rotad i Indien och ut-
gör det största hindret för materiellt och kulturellt
framåtskridande. Man är fången i kretsloppet,
sam-sa’ra, som det indiska uttrycket heter.
Själavandringsläran har upptagits i te osofin. Även
utanför Indien kan den spåras. Den finns - eller
har funnits - vida omkring över jorden. I Australien
har man begravt döda barn invid vägarna, för att
barnen skulle återfödas av kvinnor som gick där fram.
I Norden uppkallade man de nyfödda barnen efter
den senast avlidne inom familjen. Det tycks sålunda
inte ha förekommit i den förkristna tiden, att sonen
fick faderns namn, medan denne ännu levde.
Den kristna själavården
För den kristne är den odödliga, individuella
själen den religiösa åskådningens förutsättning. Det är
endast genom själen som kontakten med Gud, det
eviga, kan uppnås. I äldre tid ledde detta till ett
ensidigt beaktande av det själsliga, medan det fysiska
livet och dess uttryck betraktades som något ont
-av denna världen. För de kristna religionerna har
därför också själavården blivit den centrala
uppgiften. »Vad gagnar det en människa, om hon vinner
hela världen men tar skada till sin själ?» Man skiljer
på allmän och enskild själavård. Till den allmänna
hör främst predikan. Men prästen har även en
mycket viktig uppgift, när han ställs inför enskilda
människors själsbekymmer och oroliga frågor. Alltjämt
kommer många människor för att få tala med prästen
i en själsangelägenhet. I de katolska länderna är
denna form av själavård, bikten, det centrala i den
kyrkliga verksamheten. Men bikt förekommer även
hos oss. - Vid sidan av den själavårdande prästen
träder i våra dagar ofta läkaren med en mer eller mindre
psykoanalytisk behandling.
Jfr Cartesius, Filosofi, Spinoza.
LEVANDE LYKTOR
Självlysande organismer. Nästan varje
grupp av djur från de lägst stående ända upp till
fiskarna har en eller flera representanter som har
förmåga att utsända ljus. Detta gäller i all synnerhet
om havets invånare, och man har tillskrivit salthalten
i havet stor betydelse för ljusalstringen. I varje fall
är havsdjuren oftare än landdjuren självlysande.
Frågan om hur ljuset alstras har besvarats på
många sätt. Numera gör sig den meningen alltmer
gällande, att ljuset är en följd av att vissa organiska
ämnen, såsom fettsyror, aldehyder och eteriska oljor,
förenas med syre (oxideras), varvid ett hastigt
uppflammande av den ljusalstrande förmågan skulle bero
på en påskyndad reaktion med hjälp av ett ferment,
som blixtsnabbt träder i aktion. Man har konstaterat,
att lysande bakterier och svampar utstrålar ett sken
under hela sitt liv, medan andra organismer lyser
endast då omsättningen stegras efter starka
nervimpulser, såsom fallet är hos eldflugor, vissa lysmaskar
och fiskar.
Mareldens uppkomst
Av de encelliga organismerna är många former
utrustade med lysförmåga. Den kanske mest kända är
gisseldjuret Noctiluca, som är det huvudsakliga
upphovet till marelden. Det är ett ända till
millimeter-stort djur, som vid minsta rörelse i vattnet
förvandlas till ett lysande klot. I det praktfulla gnistregnet
medverkar emellertid en hel rad små kräftdjur, som
antingen lyser med speciella organ eller avsöndrar ett
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
