Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöberg, Birger — Fridas sångare och krisernas skald - »Den första gång jag såg dig» - Fridas bok - Kvartetten som sprängdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3026 SJÖBERG
FRIDAS SÅNGARE OCH KRISERNAS SKALD
OJOBERG, Birger (1885-1929), är det stora
undantaget i vår moderna litteratur, mannen som gjorde
vad ingen hade väntat sig och ingen hade kommit på
idén att försöka göra. Han är den ålderdomligaste och
den modernaste i sin generation, den »vanligaste»
människan och den underligaste, den gladaste och den
mest förtvivlade, ett sällsamt stjärnskott vars
utstrålning gäckade alla vädermän. Han gav ut tre böcker.
Alla publicerades mot slutet av hans liv, inom en
period av fem år. De liknar inte varandra, men var
och en av dem är ett klassiskt verk.
Under många år var Birger Sjöberg sysselsatt med
att söka sig själv. Han var född i Vänersborg och kom
ur småborgerlig miljö, misslyckades med sin
skolgång och försökte sig i flera olika yrken; tre
betydelsefulla år stod han bakom disken i en tapethandel.
1907 blev han journalist i Helsingborgs-Posten, och
där stannade han ett stycke in på 20-talet. Han
vantrivdes inte direkt med sitt arbete, men han drömde
om en insats av annat slag och hade perioder av
tyngande grubbel.
»Den första gång jag såg dig»
Han hade börjat skriva tidigt, redan som
kvarsit-tare i hemstadens läroverk: dikter, kåserier och
teaterstycken, ofta med en parodisk ton som pekar framåt.
1905 tryckte skämttidningen »Karbasen» en visa med
titeln »Den första gång jag såg dig». Den skulle
komma att genomgå många omarbetningar, men i sin
tidiga version innehåller den redan mycket av det som
har gjort den odödlig.
I pauserna mellan förvärvsarbetet och de privata
skrivarmödorna var Birger Sjöberg en glad
sällskapsbroder, som gärna deltog i småstadens nöjesliv och
sjöng till gitarr när stämningen lämpade sig för
sådana idrotter. Men han hade svårt att få riktig
kontakt med det motsatta könet - ett tillbakavisat frieri
märkte honom på sätt och vis för livet - och han
förblev länge starkt beroende av sina föräldrar. När de
båda hade dött med några års mellanrum gick han
igenom en kris. Vid denna tid — slutet av tiotalet
-förvandlades han till diktare på blodigt allvar.
Fridas bok
Fridas bok kom ut 1922. När man läser - eller
lyssnar till - dessa »Småstadsvisor om Frida och
Naturen, om Döden och Universum», lägger man
visserligen inte främst märke till det blodiga allvaret.
Det finns knappast i dikternas innehåll eller i
melodiernas tongångar. Men det kan anas i själva den
hållning som Birger Sjöberg intar gentemot sitt stoff: den
stränga konstnärliga medvetenhet som styr alla
sken
bara improvisationer, alla lekar och leenden, och som
i själva verket är hemligheten med deras tjusning.
Han berättar om tillvaron i »Lilla Paris» (i mycket
en bild av Vänersborg), om vardag och fest och inte
minst om föreningslivets märkligheter. Som
språkrör använder han ett yngre bodbiträde, vars ständigt
pågående uppvaktning för den sköna och dygdädla
Frida på samma gång är en magnifik uppvisning av
naivitet och halvbildning. Skalden är milt ironisk;
men det är inte bara fråga om en »godmodig satir»
över småstadslivet. Sjöberg bevarar innerst inne en
svårgripbar solidaritet med sin hjälte. Han
återskapar i dennes gestalt en del av sitt eget förflutna; han
har själv en gång stillat sin kunskapstörst med
»Familjejournalens» och »Familjebokens» artiklar, han
har själv känt historiens vingslag susa i pigromaner
och följetonger; han har haft en egen Frida och dolt
sin osäkerhet inför henne med högtravande
konversation. Men ännu viktigare är att den romaneska
bodbetjänten också tjänstgör som skärm för en alltjämt
aktuell osäkerhet, för den kluvenhet som Birger
Sjöberg inte kan bli fri. Någonting hindrar honom att
öppet bikta sin egen dröm om lyckan och sin egen
erfarenhet av smärtan: han måste reservera sig
genom att krypa bakom en halvt komisk figur och
-följdriktigt - ett halvt pekoralistiskt uttryckssätt.
Fridas bok är ett verk av en diktare, som inte vågar
eller vill avslöja sitt innersta, men som på ett
underbart sätt har lyckats förvandla sin tvekan från
hämmad knutenhet till graciös maskerad. Han har kunnat
göra det på grund av sitt utomordentligt säkra
språköra, sitt sinne för den åskådliga detaljen och den
livliga berättelsen - skolat hos Bellman - eller kort
sagt: genom ett samvetsömt bruk av en stor
konstnärlig begåvning. »Jag tycker inte om skämt, såvida det
inte är allvarligt», påstod Hjalmar Söderberg en
gång. »Fridas bok» är ett skämt med stort allvar i
botten, och har man inte uppfattat det måste Birger
Sjöbergs fortsatta utveckling te sig gåtfull.
Kvartetten som sprängdes
Sällan har en debuterande diktare mottagits med
sådan förtjusning som Birger Sjöberg. Fridas bok
gick ut i flera upplagor, och dess upphovsman reste
med gitarren i sitt bagage på turnéer kring hela
Sverige. Framgången blev betydelsefull såtillvida som
den gav Sjöberg möjlighet att ägna sig åt
författarskapet mera koncentrerat än tidigare. Redan 1925
kunde han lägga fram Kvartetten som sprängdes, en
diger roman som han länge hade planerat men inte
haft tid eller självförtroende nog att utarbeta. Succén
blev denna gång ännu större.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
