Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjögren, Emil — svensk romanskompositör - Poetisk lyhördhet - Kammarmusik och pianostycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖGREN 3033
Emil Sjögren — ett av de främsta namnen i svensk romantisk
musik.
SVENSK
ROMANSKOMPOSITÖR
Sjögren, Emil (1853-1918), svensk tonsättare,
var en av våra sista stora romantiker, som i sin art
skapat några av de yppersta musikverk vår tonkonst
äger. Några av hans sånger är bland våra mest sjungna,
t. ex. »Jeg giver mit Digt» - ur den första
sångsamlingen Fyra dikter (op. 1, 1876) - »I drömmen du
är mig nära» eller den fina vaggvisan »Ro, ro,
ögonsten».
En underbar värld ligger också förborgad i de
mindre kända Sånger för basröst (op. 2, 1877) - med två
sådana mästerverk som »Bergmanden» och »Serenad»
- sångerna ur Holger Drachmanns och Julius Wolffs
Tannhäuser (resp. op. 3, 1880, och op. 12, 1884), där
nästan varje nummer är att räkna bland pärlorna i
vår romanslitteratur, för att inte tala om Dikter af
J. P. Jacobsen (op. 22, 1887).
Poetisk lyhördhet
Det är just på romansens område som Emil
Sjögren har gjort sin främsta insats. Utanför de stora
tyska romansmästarnas krets - Schubert, Schumann,
Wolf m. fl. — finns det inte många som nått högre
än Sjögren i fråga om att lyhört ge musikaliska
tolk
ningar av de finaste poetiska skiftningar. De svenska
vis- och romanskompositörerna under tidigare
epoker stod länge i starkt beroende av utländska
förebilder, och kom först sent fram till vad man skulle
kunna kalla en genuint svensk sångmelodik. På denna
utvecklingslinje är Sjögren måhända det största
namnet. Han har i sina romanser med storartad
känslighet inte bara fångat den svenska textens inneboende
rytm och språkmelodi, han har lika fint förstått att
träffa det karakteristiska i de danska, tyska och
andra texter han tonsatt.
Sjögrens register omfattar många skiftande
känslolägen och stämningar. Han har uttryck för det
upprörda patos som ligger nedlagt i Ibsens
»Bergmanden», och den evighetslängtan och vemodiga
resignation som talar ur »Hvil over Verden» i
Drachmann-sångerna, op. 3. I Sex sånger ur Julius Wolffs
Tannhäuser (op. 12) möter en kärlekslyrik av den mest
betagande art i sånger som »Du schaust mich an»
eller »Ich möchte schweben», medan »I seraljens
lustgård» (ur Jacobsendikterna) med några få toner
frammanar en utsökt bild av orientalisk stämning och
poesi.
Kammarmusik och pianostycken
Med sina fem violinsonater, av vilka särskilt nr 2,
e-moll (1889), blivit uppskattad, och sin
violoncell-sonat i A-dur (1912) tillförde Sjögren vår magra
kammarmusiklitteratur några värdefulla nyförvärv.
Också har dessa verk nått vida kring världen och rönt
stor uppskattning.
En stor del av Sjögrens kompositioner utgörs av
smärre pianostycken, som snabbt blev mycket
populära; många är stämningsstycken av utsökt halt,
andra snarast salongsstycken i tidstypisk anda. De
mest kända återfinns i samlingarna Erotikon (1883),
På vandring (1884) och Stämningar (1886). Härtill
kommer bl. a. två sonater och den mäktiga
Preludium och fuga, d-moll (op. 39, 1904). Till sist bör
erinras om Preludium och fuga a-moll för orgel (op.
49, 1909) och körverk.
I motsats till många av den svenska musikens
främsta fick Sjögren, som kom från ett stockholmskt
köp-manshem, genom mecenater gång på gång resa ut och
hämta friska impulser för sin konst, främst till Paris,
där hans musik alltid väckte anklang hos press och
publik. Hans musikaliska mognad inträffade relativt
sent, och först sedan yttre utmärkelser i form av pris
— för Drachmannsångerna op. 3 1880 och
pianostyckena Erotikon 1883 — styrkt honom i tron på sig
själv, bestämde han sig helt för musikerbanan. Efter
att tidigare ha varit anställd i pianomagasin blev han
1881 organist i Franska reformerta kyrkan i
Stockholm, vilken befattning han 1890 utbytte mot den
mera lönande organistsysslan i S:t Johannes kyrka i
samma stad, en befattning som han sedan innehade
till sin död.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
