Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjösjuka — ingen rörelsesjuka längre - Sjömän och landkrabbor drabbas lika hårt - Många medel med ringa verkan - Ingen behöver numera bli rörelsesjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3034 SJÖSJUKA
INGEN RÖRELSESJUKA LÄNGRE
OJÖSJUKA, känd sedan urminnes tider, är en
representant för gruppen kineto’ser, rörelsesjuka. Den
har i modern tid fått flera släktingar genom de
moderna kommunikationsmedlens utveckling och man
talar numera om bil-, buss-, tåg- och flyg- eller
luftsjuka. Gemensamt för alla kinetoserna är rubbningar,
som uppträder hos känsliga människor eller djur,
under inverkan av vissa under längre tid pågående
passiva rörelser, som t. ex. vid färder med moderna
kommunikationsmedel.
Kinetosernas symtom varierar något från person
till person, men i stort sett kännetecknas de av
följande symtom, som uppträder i nu nämnd ordning:
sömnighet, som kan nå extrema grader, blekhet,
yrsel-känsla, kallsvett, ökad salivavsöndring, illamående och
slutligen kräkningar.
Man har kunnat visa att kinetoserna utlöses genom
ihållande retningar på jämviktsorganet i innerörat (jfr
art. Örat). Detta jämviktsorgan är ständigt utsatt för
vissa retningar, genom vilka vi får en uppfattning om
huvudets läge i rummet. Dessa retningar utlöser
också reflektoriskt vissa kontraktioner i halsens och
ryggens muskler, varigenom huvudet hålls i ett visst läge,
vi håller balansen. Hastiga rörelser och lägeväxlingar
medför kraftiga retningar, och om dessa upprepas ofta
kan genom en summationseffekt i centrala
nervsystemet kinetossymtom uppkomma. Man har visat att det
framför allt är rörelser i vertikalled som ger upphov
till dylika symtom, men även rörelser i horisontalled
kan ge sådana inadekvata reaktioner. Människor som
fått sin hinnlabyrint i innerörat förstörd, t. ex. genom
inflammation, och blivit döva är inte mottagliga för
kinetoser. De har inga balansorgan kvar som kan
utsättas för retningarna. Djur på vilka man skurit av
nerven från balansorganen kan inte heller få kinetos,
vilket bevisar balansorganets dominerande betydelse
för dessa symtoms uppkomst.
Hos särskilt känsliga människor kan emellertid
också synintryck utlösa sjösjuka. De behöver bara stå på
stranden och se ett gungande skepp för att må illa.
Vissa lukter kan bidra till obehagen.
Att vissa psykiska faktorer spelar en dominerande
roll kan utläsas av att en del chaufförer kan köra på
vilka vägar som helst utan obehag, men inte åka som
passagerare i sin egen bil mer än en kort sträcka
utan att lida bilsjukans alla kval.
Sjömän och landkrabbor drabbas lika hårt
Vissa människor är känsligare än andra och en del
kan anses vara disponerade för kinetoser. Är
retningen tillräckligt stark blir nästan alla sjuka. Vid
flygtransport av soldater visade det sig under kriget att
ca 80 procent var luftsjuka efter 5 timmars transport.
Motsvarande siffror för sjösjuka var 11-90 procent
allt efter sjöhävningen. Det är klart att dessa
reaktioner påverkar truppens stridsduglighet i allra högsta
grad, och man nedlade därför under kriget ett oerhört
arbete på att få fram läkemedel till förebyggande av
kinetoserna. Det visade sig nämligen att människan
har en ganska begränsad möjlighet att vänja sig vid
de retningar som ger kinetoser. Även om sjömännen
småningom blir mera motståndskraftiga mot
gung-ningen, blir de aldrig absolut oemottagliga för
sjösjuka, och många kan inte alls vänja sig. Amiral Nelson
plågades sålunda under hela sitt liv svårt av
sjösjukans alla kval.
Många medel med ringa verkan
Det finns många gamla huskurer mot sjösjuka.
Ett råd säger att man skall äta en stadig måltid
före en sjöresa, ett annat att man skall äta mycket
litet etc. Mångfalden av olika råd tyder på att de inte
är så effektiva som man skulle önska. Man har
sedan gammalt försökt med medel som dämpar
nervsystemets aktivitet för att minska effekten av
retnings-summationen. Man har givit sömnmedel av olika slag,
skopolamin o. d. Alla dessa preparat har nackdelar
av olika slag, man blir dåsig och sömnig, torr i
munnen, får hjärtklappning e. d. Deras förebyggande
verkan är dessutom inte alltid så stor som man skulle
önska.
Ingen behöver numera bli rörelsesjuk
Under det andra världskriget kom man ganska
mycket av en slump på att de s. k.
antihistaminpre-paraten hade en alldeles speciell inverkan på
kinetoserna.
En läkare som plågades svårt av hösnuva och
därtill hade mycket lätt att bli bilsjuk lade märke till
att han bättre tålde att åka bil, när han fått
behandling med antihistaminpreparat för sin hösnuva. Idén
togs genast upp och utprovades vetenskapligt. Det
visade sig att man redan med då tillgängliga
antihista-minika kunde förebygga sjösjuka i mycket stor
utsträckning, och man kunde också bota sjösjuka
genom tillförsel på lämpligt sätt. En nackdel med dessa
medel var att de också framkallade en viss dåsighet.
Man har senare försökt komma ifrån denna nackdel
genom kombination med andra preparat, och man har
nu kommit fram till synnerligen effektiva medel mot
kinetoserna med ytterst obetydliga biverkningar. Vi
har faktiskt kommit därhän att vi kan utnyttja alla
våra moderna kommunikationer utan obehag i form
av sjösjuka.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
