Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skalbaggar — banditer — och hälsovårdspoliser - Lysmaskar och dödgrävare - Skapelseberättelser — »mörker var över djupet» - När mörkret låg tungt över urtidens have - Urtidens drakar och jättar måste först dräpas - Människans härstamning både fantastisk och — naturlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKAPELSEBERÄTTELSER 3O4I
obetydlig, men så kan han i stället flyga som en vanlig
skalbagge. Med all sannolikhet tjänar lysförmågan
hos honan till att locka och vägleda hanarna till
henne. - Larverna är rovdjur och lever av snäckor.
Liksom det bland rovdjuren finns asätare, så finns
det även sådana bland skalbaggarna. Främst bland
dem är dödgrävarna. Den vanliga dödgrävaren är
svart med två rödaktiga band tvärs över täckvingama.
På långt håll vädrar sig dödgrävarna till ett djur
som dött, en mus, en liten fågel, en groda osv. Undan
för undan kommer den ena dödgrävaren efter den
andra flygande och sätter i gång med att begrava det
döda djuret. De kryper under det och skyfflar undan
jorden, så att kroppen sjunker allt djupare och
djupare ner i marken. Det dröjer inte länge, förrän den
är helt försvunnen. Där nere i jorden lägger
skalbaggarna ägg på det döda djuret, av vilket deras larver
skall leva. Genom den egendomliga begravningsakten
hindras spyflugor och andra asflugor att lägga beslag
på bytet.
»MÖRKER VAR ÖVER DJUPET»
Skapelseberättelser. En gammal saga
berättar om en klippa, som reser sig mot skyn högt uppe i
den höga Norden. Den är hundra mil i omkrets och
hundra mil hög. En gång vart tusende år kommer en
liten fågel och vässar sin näbb mot klippan och flyger
så vidare. Kan ni räkna ut, när klippan nötts bort? Då
har en enda sekund av evigheten gått till ända.
Lönar det sig att fråga efter världarnas uppkomst?
Vi kan ju i alla fall aldrig mäta med begripliga mått.
Men liksom de små barnen vill människorna gärna
fråga om allt. Svaren har de själva fått ge. Och dessa
har huvudsakligen gått efter två linjer: 1) världen har
skapats av någon gud eller 2) världen har kommit till
av sig själv och utvecklats ur »egna inneboende lagar».
Vilket låter egentligen minst obegripligt? Vi lämnar
den frågan öppen för att granska några
föreställningar om skapelsen från skilda tider och länder.
När mörkret låg tungt över urtidens hav
Den enkla naturmänniskan utgår givetvis från de
mest närliggande fakta. Den strålande dagen träder
fram ur nattens mörker och töcken. Där har vi ju en
skapelse så god som någon. Och vidare: jorden synes
på alla sidor kringfluten av vatten, vatten väller
fram ur hennes inre, vatten strömmar ned från
himla-takets slussar. Här har vi två synnerligen vanliga
»element» för en skapelseberättelse: den svarta natten
och det väldiga urtidshavet. För övrigt tycks man inte
vara så noga med att riktigt »gå till grunden» med
frågorna. Många berättelser förutsätter, att en mängd
saker helt enkelt »funnos till från början». Gudarna
måste ju ha något material att arbeta med. Det
viktigaste tycks vara, att svaret tillfredsställer den naivt
fromma fantasin och förhärligar skaparguden.
Hos vissa primitiva stammar berättas sålunda om
hur en gud helt enkelt »metat upp» jorden från
havsbotten. Hur den en gång kommit dit, bekymrade
man sig inte om. Ibland kan skaparguden t. o. m. vara
ett djur. I en myt från Pleasant Island berättas om
en spindel, som, då han svängde i sin tråd fram över
världshavet, fick se en mussla, vars skal han med
hjälp av en snäcka skilde åt och därav skapade
himmel och jord. Snäckan fick till tack för hjälpen bli
måne, och en påträffad lysmask blev en bra sol!
Urtidens drakar och jättar måste först dräpas
Mera utvecklade är de synnerligen vanliga
föreställningarna om väldiga urtidsdjur, drakar, jätteormar
eller andra vidunder, som från början vältrat sig i det
svarta urtidshavet. Skaparguden dödar vidundret, och
dess kropp blir ett utmärkt material för både
jordskivan och himlakupan däröver. I ett välbekant
babyloniskt skapelsedrama är Apsu - oceanen - fadern
och Tiamat den stora drakmodern. Guden Marduk
dräper Tiamat med hjälp av sin tjänare orkanen,
timrar upp världssystemet och skapar den orubbliga
världsordningen:
Han klöv hennes kropp liksom en fisk i tvenne hälfter.
Ena hälften satte han upp, gjorde den till himmelstak,
sköt regel för, uppställde väktare.
Att ej låta vattnen nedkomma befallde han dem.
Människans härstamning både fantastisk och —
naturlig
När vi hör Apsu kallas fadern och Tiamat modern,
har vi snuddat vid en annan, mycket naturlig och
mycket utbredd förklaring av skapelsen, särskilt den
organiska naturens. Är inte all tillblivelse ett födande
av något slag? Närmast till hands låg att tänka på ett
slags äktenskap mellan en himmelsgud och en
jordgudinna. Himlen famnar Jorden, och allt liv framgår
ur deras förening. Men vad särskilt människans
skapelse beträffar finns även andra, ofta mycket
fantastiska förklaringar. Människans härledning är inte
alltid så särskilt fömäm. Hon kan få räkna inte bara
gudar utan även stenar, träd, djur, jättar m. m. överst
på sin stamtavla. Enligt grönländska sagor t. ex.
spirade det först upp småbarn bland pilbuskarna. De låg
där och blundade och sprattlade och åt jord, tills den
första mamman dök upp (varifrån?) och plockade
med sig några stycken hem. Av träden Ask och Embla
skapade de nordiska gudarna de första människorna,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
194—411223 VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
