Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skara — Sveriges första biskopssäte - Kulturcentrum och skolstad - Rika fornminnen - Skatteväsen — »vad kejsaren tillhör...» - Vad får vi i stället?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3044 SKATTE VÄSEN ______________________________
1775. Där står nu en minnessten över grundarna,
P. Hernqvist och S. A. Norling.
Stadens ställning som handelscentrum för
omgivande slättbygd har gjort den till knutpunkt för länets
(smalspåriga) järnvägsnät; där finns järnvägar till
Göteborg, Lidköping och Mariestad, i senare tider
kompletterade av busslinjer. 1928 flyttades länets
hushållningssällskap från Mariestad till Skara, och
Västergötlands äggexport har här en uppsamlingscentral.
Trots sitt centrala läge har staden inte fått några
större industrier.
Rika fornminnen
På Stora torget avtäcktes 1939 den s. k.
Skarabrunnen, ett skulpturverk av professor Nils Sjögren. På
brunnskaret är bilder ur stadens krönika framställda
i relief. Där ser man bl. a. skalden Johan Henrik
Kellgren, som studerade vid Skara skola, Gunnar
Wenner-berg, en tid lektor där, en »djäkne» (gymnasist) och
ett litet lustigt järnvägståg från 1800-talet.
Västergötlands fornminnesförening har i Skara ett museum
med rikhaltiga samlingar samt en fornby. 8505 inv.
(!953)-
»VAD KEJSAREN TILLHÖR . . .»
Skatteväsen. I den vetenskapliga litteraturen
brukar med förkärlek diskuteras, varför man över
huvud taget tar upp skatt och hur man skall förklara
och försvara denna åtgärd. Allmänhetens ståndpunkt
torde i det fallet närmast vara den som på 1200-talet
intogs av Thomas av Aquino. Han karakteriserade
nämligen beskattningen såsom ett rov - vilket han
emellertid på grund av särskilda omständigheter
ansåg kunna betraktas såsom tillåtet.
Man skulle ju dock kunna uttrycka saken något
vänligare på ungefär följande sätt: Om människorna
levde var för sig utan att sammansluta sig till
kommuner och stater, finge var och en med egna medel
och efter egen förmåga tillgodose sina behov. När
människorna i stället slutit sig samman i större kollektiv,
har styrelsen för dessa att sörja för sådana anstalter
som är till gemensam nytta. Till bestridande av
kostnaderna härför uttas skatt av de enskilda
medborgarna.
Huruvida skatt skall tas ut och med vilket belopp
detta skall ske, blir i sak beroende på dels vilka
utgifter staten eller kommunerna vill ikläda sig och dels
i vad mån andra tillgängliga tillgångar förslår.
Följaktligen sammanhänger frågan om beskattningen
ytterst intimt med uppgörandet av utgifts- och
inkomststater av olika slag. Man brukar säga, att stat och
kommun, då de beräknar sina inkomster och utgifter,
handlar på motsatt sätt mot den förståndige enskilde
medborgaren. Staten och kommunen beräknar först sina
utgifter för ett kommande år och sina möjliga
tillgångar; sedan tar man ut i form av skatt så mycket
pengar som behövs för att täcka utgiftsöverskottet.
Man kan emellertid inte säga, att stat och kommun
utan vidare får bortse från utgifternas storlek därför
att man har obegränsad beskattningsrätt.
Beskattningen kan visserligen teoretiskt göras hur hög som helst,
men både staten och kommunen måste sträva att hålla
skattesatsen inom sådana gränser, att man först och
främst verkligen kan räkna med att få in
huvudparten av skatten. Därjämte måste vederbörande
myn
digheter beakta, att beskattningen inte får drivas så,
att ett allmänt missnöje framkallas inom landet.
Vad får vi i stället?
Man har brukat beteckna skatten såsom en avgift,
som erläggs av enskilda personer utan direkt
vederlag. Detta är givetvis riktigt. När jag betalar min skatt
till vederbörande myndighet, får jag ingenting i
mot-värde av den tjänsteman som mottar betalningen.
Betraktar man frågan i större sammanhang, måste
däremot sägas, att jag i ersättning för min
skattebetalning erhåller en mångfald förmåner, som följer med
det ordnade samhällslivet. I ersättning för
kommunalskatten får jag således förmånen av ordnade
gatuför-hållanden, skydd mot angrepp genom
polismyndighetens försorg osv. Nödvändigheten av att skatt uttas
av medborgarna torde enklast visa sig, om man gör
det tankeexperimentet, att svenska folket upphörde
att betala skatt. Resultatet skulle bli ett allmänt
förfall av de statliga och kommunala institutionerna och
landet skulle rätt snart bli obeboeligt - i vart fall
för vår tids människor med deras höga krav i fråga
om bekvämlighet och välstånd.
Men om man sålunda väl är ense om att skatt måste
drivas in, kan olika åsikter göra sig gällande i fråga
om hur detta skall ske. På sina håll har gjorts gällande,
att medborgarna skulle betala större eller mindre skatt
allteftersom de hade större eller mindre nytta av de
anordningar som det allmänna vidtar till deras bästa.
En fastighetsägare i en stad har ju t. ex. alldeles
särskild nytta av ett ordnat gatuväsende; därigenom ökas
fastighetens värde, den blir lättare att hyra ut osv.
Han borde då enligt denna uppfattning betala större
skatt till gatuhållningen än andra medborgare. Det
har också gjorts gällande, att skatten borde utmätas
efter skattebetalarnas förmåga, så att den
förmögnare får betala avsevärt större skatt än den mindre
bemedlade.
Båda dessa åsikter har satt spår i det svenska
skatteväsendet. Sålunda uttas skatt av fastighetsägarna med
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
