Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skråväsen — forna tiders fackförening - Skråväsendet i Sverige - Skyddande förklädnad — hur vapenlösa djur skyddar sig - Färg som växlar efter årstiderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3082 SKYDDANDE FÖRKLÄDNAD ______________________
Skråväsendet i Sverige
Den äldsta bevarade svenska skråhandlingen är ett
av konung Magnus Eriksson 1356 utfärdat privilegium
för Stockholms skräddare. Under 1400-talet
utfärdades efter tyska förebilder skråordningar för ett flertal
hantverksämbeten i samma stad. De flesta andra
svenska städer förblev dock långt in i nyare tid oberörda
av denna utveckling.
Under den äldre Vasatiden och stormaktstiden blev
hantverksnäringen och skråväsendet på ett helt annat
sätt än under medeltiden föremål för statsledningens
intresse och omsorger. Genom att gynna inflyttning
av utländska hantverkare sökte man höja
yrkesskickligheten inom hantverket. Ideliga påbud utfärdades
i syfte att förmå landsbygdens hantverkare att flytta
in till städerna. Ansträngningar gjordes också för att
påskynda utbredningen av skråväsendet och få detta
under statlig kontroll. Bl. a. ansågs
numerus-clausus-principen förkastlig. Drottning Kristina ville av det
skälet ta bort allt skråtvång, och en av hennes
förmyndare fällde om sämskmakarna, som åberopade sig
på ett kejserligt privilegium, det tillspetsade
påståen
det, att man här i landet kunde »komma sig upp och
bliva konung, men att bliva sämskemakare det
efter-låtes intet». Ett viktigt initiativ togs 1621, då en
kommission tillsattes med uppdrag att revidera
skråordningarna; den utfärdade ett s. k. generalämbetesskrå
samt modellskråordningar för ett antal yrkesgrenar.
Från denna kommission härrör ett uppslag, som blev
normerande för de svenska strävandena att på
lagstiftningens väg främja ämbetsbildningen. Principen
var att så snart antalet inom samma fack verksamma
mästare i en stad hade nått upp till ett visst antal (tre
eller fyra), skulle de vara skyldiga att sammansluta
sig till ett ämbete. Allmänna skråförfattningar
utfärdades sedan 1669 och 1720.Trots alla bemödanden
dröjde det dock ända in på 1700-talet, innan de
svenska stadshantverkarna över lag var skråorganiserade.
Men under samma århundrade började också de
tendenser framträda som under 1800-talet skulle leda till
skråväsendets upphävande i Sverige. Detta skedde
genom näringsfrihetsreformerna 1846 och 1864; med
den senare förordningen infördes i vårt land
principiellt en obegränsad näringsfrihet.
HUR VAPENLÖSA DJUR SKYDDAR SIG
Skyddande förklädnad. En stare är ute
och samlar mat till sina ungar. Den plockar insekter,
som kryper på marken. Så får den syn på en
fjärilslarv, och i nästa ögonblick flyger staren med larven i
näbben till de hungrigt skrikande ungarna. Men över
skogsdungen kommer duvhöken flygande. Han har
sitt rede i en fura, och där ligger också glupska ungar,
som är svåra att mätta.
Höken når fram till staren just när den lämnar
sitt bo. Innan staren fått upp farten, är höken över den
- och den svarta lilla fågeln ändar sitt liv mellan
rovfågelns klor och blir föda åt svultna hökungar.
Situationen förekommer dagligen i djurvärlden.
Överallt är stora och små rovdjur på jakt efter byte
för att skaffa mat. Helst väljer de djur som de är
säkra på att fånga. Småfåglarna nöjer sig med
insekter och sniglar, medan höken tar smärre däggdjur och
fåglar. För många djur är den enda räddningen att
fly eller gömma sig. Och därvid har de ofta god hjälp
av att de liknar omgivningen, så att det är svårt att
upptäcka dem. Samma hjälp av en sådan förklädnad
har emellertid också rovdjuren själva, när de ligger
på lur.
Färg som växlar efter årstiderna
Den vanligaste formen för skyddande förklädnad
är att djuren har samma färg som omgivningen.
Där större områden har en ensartad färg, har djuren
också just den färgen. Vi har flera exempel på detta
här i Norden, där hela naturen är vit om vintern.
Många djur, fjällräven, haren, hermelinen och ripan,
bär vinterdräkt hos oss. Om sommaren är de grå eller
bruna, men på hösten, när snön brukar komma,
ändras färgen till vitt. Färgförändringen tillgår så, att de
mörka håren eller fjädrarna fälls, samtidigt med att
det växer fram nya, vita. Om våren ändras färgen på
samma sätt från vitt till grått eller brunt.
Att dessa djur är vita just när snön ligger, är ingen
tillfällighet. Det bevisar haren. Det finns två arter i
Europa, skogsharen och jältharen (eller tyska haren),
som lever i Mellan- och Sydeuropa. Skogsharen
förekommer i fyra olika varieteter, i södra Sverige
syd-haren och mohären, i norra Sverige nordharen och
fjällharen. De båda sistnämnda ändrar färg och blir
vita under vintern. Sydharen ändrar färg endast
obetydligt och mohärens vinterfärg är blågrå. Endast
där ett snötäcke mera konstant täcker marken under
den kalla årstiden kan vit färg under denna tid på
året vara av betydelse för urvalet. - Fältharen till
sist som är avpassad för sydligare länders slättbygder
ändrar inte färg.
Riporna är också utmärkta exempel på djur med
god skyddande förklädnad. I vårt land blir alla ripor
vita om vintern. Men i England förekommer en som
inte blir det. Den kallas »red grouse» (moripan).
Ripan märker själv, att den vita dräkten är skyddande.
Kommer snön om hösten, innan ripan skiftar dräkt,
har det hänt, att hon plockat av sig de mörka sommar-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
