Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Släktforskning — vem var min farfars far? - Den senska släktforskningens historia - Skillnaden mellan antavla och stamtavla - Släktforskarens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3100 SLÄKTFORSKNING
VEM VAR MIN FARFARS FAR?
Släktforskning eller genealogi, det
sistnämnda ordet bildat av de grekiska orden genea’,
härkomst, och lo’gos, lära, kallar vi studiet av
människors härkomst och inbördes släktskap.
Släktforskningen tjänade ursprungligen närmast praktiska, inte
minst politiska, syften såsom bl. a. ett medel att
utreda arvsförhållanden, belysa rätten till ärftliga
klassprivilegier eller leda i bevis dynastiska anspråk. Det
genealogiska intresset var därför huvudsakligen
utbrett bland furstehusen och aristokratin.
Den svenska släktforskningens historia
Så var det också i vårt land. Som den svenska
släktforskningens fader brukar man räkna sekreteraren i
Gustav Vasas kansli Rasmus Ludvigsson, som inriktat
sin forskarmöda på de svenska adelsätterna och om
dem insamlat ett rikt genealogiskt stoff. Ännu lång tid
efter honom stod adeln i den genealogiska
forskningens centrum. Av största betydelse för den adliga
släktkunskapen blev de i 112 ättartavlor som till följd av
en 1762 utfärdad kungörelse insändes till riddarhuset
och som ännu förvaras där tillsammans med senare
kompletteringar. Dessa genealogier har (senast av G.
Elgenstierna) gjorts till föremål för en mycket
välmotiverad kritisk granskning och bildar i sitt ansade
skick huvudstommen i dennes banbrytande verk Den
svenska adelns ättartavlor, som publicerades 1925-36.
Under 1800-talet upplevde släktforskningen sitt
stora genombrott. Den sökte sig långt utanför den
adliga genealogins domäner och fann ett rikt arbetsfält
särskilt inom de borgerliga samhällsgrupperna. En
synnerligen omfattande släktlitteratur bär vältaliga
vittnesbörd härom. En rangplats intager V. Örnbergs
Svensk slägtkalender, vars första årgångar utkom på
1880-talet och sedermera fortsatt. I vårt sekel har den
borgerliga släktforskningen kommit att stå i
tacksamhetsskuld inte minst till den förutnämnde G.
Elgenstierna för hans arbete Svenska släktkalendern.
Skillnaden mellan antavla och stamtavla
Vid våra genealogiska studier bör vi naturligtvis
inte inskränka oss till ett torrt uppräknande av data
och namn utan försöka få kunskap om våra förfäders
levnadsbetingelser och egenskaper. I första hand
gäller det dock att exakt kunna fastställa blodsbandet
mellan de individer vår utredning omfattar. Två
huvudvägar står därvid öppna: att antingen gå tillbaka i
tiden för att fastställa härstamningen eller att söka
finna avkomlingar till en viss person. En individ,
vanligen släktforskaren själv, som i det förra fallet
tas till undersökningens utgångspunkt kallas probant.
Denne bildar det nedersta namnet på vad man kallar
en antavla. Med anor menas i detta sammanhang alla
de personer från vilka probanten härstammar. Det
ligger i sakens natur, att varje nytt släktled med vilket
antavlan byggs ut omfattar ett i förhållande till
nästföregående led dubbelt så stort antal personer. Kan
antavlan exempelvis föras fyra generationer tillbaka,
säges probanten - under förutsättning att alla
generationer fullständigt kunnat redovisas - ha 32 anor.
En antavla med talrika rottrådar långt tillbaka i tiden
företer följaktligen ett myller av namn. För
överskådlighetens skull måste alla på densamma
förekommande individer numreras enligt visst konsekvent
genomfört system. Det finns åtskilliga sådana att välja på; de
studeras lämpligen i tillgängliga handböcker, t. ex. J.
Wretmans Släktvetenskapen (1924) eller Ella
Heck-schers Släktforskning (1955).
Från antavlan bör noga skiljas stamtavlan, som
redogör för en släkts förgreningar från roten. Trädet är
stamtavlans ofta använda och naturliga symbol —
»stamträdet» - men däremot strider det mot all
logik att, såsom stundom sker, låta anorna välva sig som
en yvig krona över en stam, vid vars bas probantens
namn anbragts; han är ju i själva verket en av
släktets yttersta grenspetsar.
Släktforskarens källor
Genealogin kan betecknas som en gren av den
historiska vetenskapen och är liksom denna främst
hänvisad till skriftliga vittnesbörd om mänsklig
verksamhet. Dessa är mer eller mindre tillförlitliga, och
även släktforskaren måste gentemot sitt källmaterial
tillämpa historieforskningens strängt kritiska
metoder. Med särskild omsorg bör man pröva i memoarer
eller andra minnesanteckningar, s. k. traditionskällor,
gjorda uppteckningar av händelser och data. Minne
och sinnesintryck kan svika, berättelser ur andra hand
kan ha fört uppgiftslämnaren på villospår.
Framställningen kan också ha förvanskats i medvetna
personliga syften. Långt större pålitlighet utmärker sådana
källor där händelser i sitt aktuella skede bokförts på
administrativa grunder. Dylika källor finner man
framför allt i de offentliga arkiven. För
släktforskaren kommer främst i fråga kyrkoarkiven, vilka i den
mån de är äldre än hundra år i allmänhet förvaras i
landsarkiven, i Stockholm stadsarkivet, vilket har
landsarkivs ställning. Det torde finnas få länder där
genealogen kan glädja sig åt en kyrkobokföring av
sådan ålder och reda som i Sverige. Rikets präster
förpliktades att föra vissa böcker över sina
församlingsbor genom 1686 års kyrkolag, men på många håll har
kyrkobokföringen ännu långt äldre traditioner. Så är
i synnerhet fallet i Västerås stift tack vare biskop Jo-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
