Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smör, ost och margarin — viktiga födoämnen - Margarinet är en fransk uppfinning - Snäckor och sniglar — duger till pengar, purpur och mat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNÄCKOR och SNIGLAR 3II9
margarinindustrin, som igångsattes redan under
fransk-tyska kriget men först i början av 1900-talet
utvecklades till en storindustri. Första världskriget
gav den ytterligare uppsving. Sverige fyller sitt behov
av margarin genom inhemsk tillverkning, och av
margarinets råvaror produceras numera ca en tredjedel
i Sverige genom odling av raps och senap.
Förbrukningen per individ och år har i vårt land mera än
fördubblats sedan tiden närmast före första världskriget
och 1953 var förbrukningen av hushållsmargarin
nästan lika stor som smörkonsumtionen.
Sedan Mège-Mouriez framställde det första
margarinet, har fabrikationssättet givetvis förändrats och
förbättrats. Till en början var det endast animaliskt
margarin som tillverkades. I detta utgör renad talg
av nötkreatur huvudbeståndsdelen, men även
svin-ister och växtoljor kan ingå. Vanligen används för
margarintillverkningen endast s. k. oleo (margarin), som
är det mest lättsmälta fettet i talgen och som avskils
genom pressning vid ca 300 C. I vegetabiliskt margarin
(växtmargarin), som började tillverkas i Sverige
omkring 1910, ingår endast högraffinerade växtfetter,
främst kokosolja och jordnötsolja samt till margarin
för bageriändamål (s. k. bagerimargarin) även
bom-ullsfröolja. Växtmargarin, tillsammans med vissa
mängder härdad valolja, har i Sverige helt och hållet
ersatt animaliskt margarin.
Margarin bereds genom att den flytande
fettbland-ningen kärnas med mjölk. Denna undergår först en
lätt mjölksyra jäsning, vilken framkallas genom
tillsats av en renkultur av mjölksyrabakterier. Av fettet
och mjölken, vilka blandas med varandra under
förhöjd temperatur, åstadkommes en fettemulsion.
Denna avkyls till ca -160 och stelnar därvid till en
smör-liknande massa, som sedan ältas, saltas och förpackas.
Margarinets brynkraft var tidigare minimal, men detta
fel har till god del avhjälpts genom tillsats av
emul-sionsmedel, företrädesvis lecithin.
DUGER TILL PENGAR, PURPUR OCH MAT
Snäckor och sniglar hör liksom musslor
och bläckfiskar till blötdjuren eller molluskerna.
De landsnäckor som förekommer i Sverige lever av
olika växtdelar, vilka de raspar i sig med hjälp av en
med fina tänder tätt besatt tunga. Den vanliga
träd-gårdssnäckan lär ha 40 000 stycken. Men tänderna är
inte lika komplicerat byggda och ömtåliga organ som
våra. Undan för undan som de slits ut ersätts de av
nya, ungefär som vår hud. På huvudet sitter
känselspröt, byggda som handsktutor. De är sinnesorgan
för lukt och känsel. Ögonen sitter antingen vid basen
eller på spetsen av känselspröten. Ofta på ett par
andra, kortare.
Snäckorna är hermafroditer, dvs. samtidigt både
hanar och honor, men korsbefruktning äger rum.
Liksom alla andra djur hör de ursprungligen hemma i
havet. Endast några få grupper har lyckats anpassa
sig efter förhållandena på land, vilket innebär att
de ursprungliga gälarna ombildats till lungor. En del
landsnäckor har sedan åter anpassat sig för ett liv i
vattnet men med bibehållande av lungorna. Dit hör
skiv- eller tallrikssnäckorna samt dammsnäckan,
som man ofta finner i sötvatten. Den senare har också
lagt om levnadsvanorna och äter inte endast växter
utan uppträder även som rovdjur och lär t. o. m.
angripa vattenödlor.
En liten sötvattcnssnäcka, som fordrar rinnande
vatten, är mössnäckan, An’cylus fluvia’tilis. De
närmaste årtusendena efter istidens slut var Östersjön
ett sötvattenshav. I dess bränningszoner var den lilla
snäckan vanlig och har fått ge havet sitt namn:
Ancy-lussjön. När havet åter blev salt, försvann den.
Det finns gälsnäckor också i sötvattnet, t. ex. den
rätt stora och diskret randade sumpsnäckan, som inte
lägger ägg som våra övriga snäckor här hemma utan
föder ungar.
Landsnäckorna är relativt fåtaliga i vårt land, men
det finns dock en hel del. Vi lägger bara som regel
inte märke till dem utom trädgårdssnäckorna med
deras vackra, skarpt randade skal. Den största
landsnäckan hos oss är den 4 cm breda vinbergssnäckan.
Den är inplanterad och förekommer därför endast här
och där i landet, särskilt vid slott och herrgårdar.
Den hör hemma i Syd- och Mellaneuropa och
betraktas där som en läckerhet. Också hos oss äts
vinbergssnäckan. Man ser den ibland i de finare
delikatessaffärernas skyltfönster.
Vinbergssnäckan har troligtvis införts till vårt land
under den katolska tiden för att ge omväxling i
kosten under fastan. Den räknades som fisk som det var
tillåtet att äta under fastetiden.
Sniglarna hör till samma grupp snäckor som
träd-gårdssnäckan och vinbergssnäckan. Den vanligaste är
åkersnigeln, som kan bli ett svårt skadedjur på bär och
grönsaker i trädgårdarna, och skogssnigeln, som blir
ungefär 1 dm lång och uppträder i olika färgvarianter.
Den vanligaste är glänsande svart.
Snäckorna och sniglarna är som sagt växtätare men
det lär inte vara de gröna växtdelarna, som de
uppskattar utan rostsvamparna på bladen och t. o. m. på
barrträdens barr samt vidare de vanliga svamparna,
lavar, alger, humusämnen och döda djur.
Åkersnigeln tycker särskilt om fruktkropparna på vanlig
svamp, och ungarna lär frossa på myceliet i jorden.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
