Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sockersjukan och insulinet — ett läkemedel som upphäver sjukdomsorsaken - Utforskandet av sockersjukdomens natur en mödosam väg - Insulinets betydelse för kolhydratomsättningen - Det är hormoner som reglerar blodsockerspegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCKERSJUKAN 3145
ETT LAKEMEDEL SOM UPPHÄVER
SJUKDOMSORSAKEN
Sockersjukan och insulinet. Redan den
klassiska grekiska medicinen med Hippokrates i
spetsen kände väl till en sjukdomsbild vid vilken stora
urinmängder framträdde som det dominerande
symtomet. De kallade denna sjukdom för diabe’tes, vilket
grekiska ord ungefär betyder »gående rakt igenom»,
nämligen av den intagna vätskan.
De gamla indiska skrifterna visar, att bin med
förkärlek sög i sig urin från diabetessjuka, och troligt
är, att de gamla även kände till att urinen smakade
sött. Full klarhet rörande urinens sockerhalt i dessa
fall vanns emellertid först på 1700-talet, då man
började skilja på två olika former av diabetes, nämligen
den med honungssöt urin, diabetes melli’tus (mel,
honung), och den med urin utan särskild smak,
diabetes insi’pidus (av in, ej, och sapio, smaka). Numera
vet vi, att den förra är den vanliga sockersjukan och
den senare en sällsynt sjukdom, som producerar
ofantliga mängder urin, 10-12 liter per dygn och
sammanhänger med vissa skador i hypofysen.
Utforskandet av sockersjukdomens natur en
mödosam väg
Vid mitten av 1800-talet började man misstänka,
att vissa förändringar i bukspottkörteln
sammanhängde med sockersjukan. Bevisad blev saken genom
de klassiska försöken av tyskarna Joseph von Mering
och Oskar Minkowski 1889, vilka opererade bort
bukspottkörteln på hundar, varefter dessa erhöll en
sjukdom med sockersjukans alla tecken. Utfördes samma
försök på dräktiga tikar, visade sig sockersjukan först
sedan djuret valpat. Valparnas bukspottkörtlar
skyddade moderdjuret från sockersjukan. Man kom snart
underfund med att problemet var knutet till vissa i
bukspottkörteln förekommande hopar av celler, de s. k.
Langerhanska cellöarna, och man misstänkte på goda
grunder, att dessa öar var körtlar för inre sekretion,
producerande ett hormon, vars frånvaro var orsaken
till sockersjukan. Ett mycket stort antal forskare
världen runt försökte nu att extrahera det verksamma
ämnet ur bukspottkörtlar. De vunna resultaten blev
emellertid verkligt övertygande först genom exakta
experimentella arbeten av de båda kanadensiska
forskarna F. G. Banting och Ch. H. Best. Dessa arbeten
ledde till upptäckten av insulinet (av insula, ö) med
dess oerhörda betydelse för sockersjukan. De
sockersjukas situation förändrades som genom ett trollslag.
Med insulinets hjälp kan de leva drägligt. Banting
erhöll 1923 tillsammans med J. Macleod det
medicinska nobelpriset.
Insulinets betydelse för kolhydratomsättningen
För att förstå sockersjukans natur och insulinets
betydelse måste man känna till något om
kolhydratomsättningen.
Av art. Matsmältningen har vi erfarit, att
kolhydraterna resorberas såsom druvsocker och fruktsocker.
Timmarna efter en måltid sker ett upptagande av
stora mängder socker i blodet. Blodets halt av socker
brukar därvid stiga något för att snart återgå till
utgångsläget.
De normala förskjutningarna av blodets sockerhalt,
eller »blodsockerspegeln» håller sig i allmänhet inom
ganska snäva gränser eller ungefär mellan 70 och 120
mg socker på 100 g blod, eller som man brukar säga
mellan 70 och 120 mg%.
Det är hormoner som reglerar blodsockerspegeln
Man har sedan mitten av 1800-talet haft klart för
sig, att levern intog en dominerande plats i fråga om
kolhydratomsättningen. Genom den geniale franske
fysiologen Claude Bernards [bärnaT] försök, det s. k.
sockersticket, vet vi, att levern under vissa
omständigheter kan avge stora mängder socker till blodet, så
att blodsockerspegeln avsevärt höjs och socker övergår
i urinen. En tid trodde man också, att orsaken till
sockersjukan stod att finna i levern. Lika väl som
levern kan avge socker, kan densamma uppta socker ur
blodet. Detta sker i anslutning till måltiderna. Så fort
blodsockerhalten nått ett visst övervärde, vandrar
socker in i levercellerna och upplagras här som glykogen
eller djurstärkelse. Liknande processer äger även
rum i musklerna, där också ett förråd av glykogen
förekommer. Vi vet att sockret är musklernas typiska
bränsle. Såväl avgivandet av socker till blodet som
upplagrandet av glykogen sker under inflytande av
hormoner, av vilka, när det gäller upplagrandet av
glykogen, det redan berörda insulinet spelar en
dominerande roll. Vid avgivandet av socker till blodet
spelar åter adrenalinet (se Hormoner) den viktigaste
rollen. I Claude Bernards ovan nämnda försök t. ex. sker
sockerutsvämningen från levern, genom att adrenalin
avges från binjurarnas märg, där det bildas och
förekommer upplagrat. Adrenalinmobiliseringen åter
kommer vid sockersticket till stånd genom en retning
över det vegetativa nervsystemet genom ett instick i
mellanhjärnan på det sövda försöksdjuret. Av stort
intresse i detta sammanhang är, att mobiliserande av
leverglykogenet liksom en höjning av blodtrycket är
av betydelse, då det för t. ex. ett retat djur gäller ett
snabbt handlande (jfr Hormoner).
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
