Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sofokles — det attiska dramats fulländare - Antigone - Kung Oidipus — den stora ödestragedin - Sokrates — den visaste bland greker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOKRATES 3147
sorgespel är sju: Ai’as, Anti’gone, Kung Oi’dipus,
Elek’tra, Kvinnorna i Trakis, Filokte’tes samt Oidipus
på Kolon’os. Av dessa verk är Antigone och Kung
Oidipus de som djupast berör en nutidsmänniska.
Antigone
I det förra står konflikten mellan Kreon, tyrannen,
som fordrar hörsamhet för sitt maktspråk, och
Antigone, som hellre vågar det yttersta än hon vill låta
sin broders, upprorsmannens, döda kropp ligga
obegravd på härskarens bud. Antigone, »född att dela
kärlek, icke hat», går i döden frivilligt följd av sin
älskade, Haimon - tyrannens son. Vid det färgrika
dramats slut står Kreon icke som segrare utan som
en skuldbelastad och förtvivlad man. Sorgespelet
klingar ut i en hyllning åt besinning och vördnad för
gudomlig lag.
Kung Oidipus — den stora ödestragedin
Kung Oidipus är dramat om det tunga ödets man,
om vilken oraklet siat, att han skulle bli sin faders
baneman och sin moders make. Vid spelets början har
egentligen allt redan gått i uppfyllelse, men Oidipus
har ingen aning därom. Han har till synes varit
gynnad av ödet. Han härskar i Tebe, vars tron han
bestigit och vars drottning han äktat, sedan han räddat
staden genom att lösa sfinxens gåta. Åskådaren får
bevittna, hur det ohyggliga sakförhållandet uppdagas
och hur en fruktansvärd katastrof inom några timmar
störtar härskaren ned i djupet av mänskligt elände.
Ingen ödestragedi i världslitteraturen är uppbyggd
med större gestaltande mästerskap än denna.
Scenerna följer på varandra med logisk nödvändighet och
för den ständigt stegrade dramatiska handlingen
fram till den tragiska katastrofen. Korföraren slutar
med orden:
Mina landsmän, folk från Thebe, denne man är
Oidipus,
han som löste Sphinxens gåta, han som maktens spira
■ vann.
Sofokles’ snart 2500 år gamla tragedier tillhör den levande
litteratur som förmår gripa såväl sin samtid som eftervärlden.
Allas avund följde honom på hans segersälla väg,
men i vilken olycksavgrund har han icke störtats nu!
Vänta med din dom till dess en dödligs sista dag du
sett.
Prisa icke någon lycklig, ingen man av jordens ätt,
förrän livets gräns han hunnit oberörd av livets kval.
Dessa snart 2 500 år gamla skådespel äger ännu en
stark och förunderlig makt att gripa. De förkunnar
genom en livserfaren, from och benådad konstnär
väsentliga och heliga ting.
Se även art. Grekisk litteratur.
DEN VISASTE BLAND GREKER
So KRATES (469-399). Det var inte bara
olympiska spel som intresserade Atens ungdomar, det var
minst lika mycket andliga kämpalekar. Segraren i
en stor dramatisk pristävlan, den unge lysande
tragediförfattaren A’gaton, firades därför som en
nationalhjälte. Dagen efter den stora festbanketten till
hans ära samlades vännerna mera intimt i Agatons
hem till ett litet samkväm, som blivit odödligt genom
Platons mest glänsande dialog, Symposion
(Gästabudet).
Huvudpersonen vid Agatons gästabud var
emeller
tid inte värden, inte heller den elake och kvicke
Aris-toTanes eller den unge bortskämde eleganten
Alkibi’-ades.
Otåligt väntad och efterlängtad av alla var en
underlig figur, som envar ville höra och som särskilt
ungdomen lyssnade till »som till ljudet av sirenernas
trollsång» eller »satyrernas flöjtspel», den
originellaste bland talare, den visaste bland greker, gatornas
och torgens filosof - Sokrates. Aten var ju inte så
stort; hela staden kände Xantip’pas man,
bildhuggaren Sofronikos’ och barnmorskan Fainaretes son.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
