Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sokrates — den visaste bland greker - Ur Sokrates’ försvarstal - Gudabilden i sitt fula hölje - Sokrates och sofisterna - Den ironiska metoden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3148 SOKRATES
UR SOKRATES’ FÖRSVARSTAL
Detta talar jag ej till Er alla, utan blott till dem
av Eder, som ha dömt mig till döden.
I tron kanske, att jag blivit dömd, därför att
jag ej haft tillgång till sådana skäl, som skulle
ha kunnat inverka på Eder. Men långt därifrån.
Det som har felats mig - och som gjort att jag
blivit fälld - det har ej varit skäl och grunder,
utan oförsynthet och hänsynslöshet: jag har
nämligen aldrig önskat säga Eder sådant som
I helst viljen höra. Ty för att vara Er till behag
hade jag bort gråta och sucka, bort göra och
säga allt möjligt, som enligt min mening var
mig ovärdigt och som I ären vana att höra av
andra. Men lika litet som jag förut ansett mig
böra nedlåta mig till oädla medel för att
undgå faran, lika litet ångrar jag mig nu att ha
försvarat mig som jag gjort. Jag föredrar vida att
dö efter ett sådant försvar framför att leva efter
ett försvar av det andra slaget.
I alla slags faror finns det alltid många
möjligheter att komma undan döden, om man blott
kan besluta sig för att göra och säga vad som
helst. Nej mina herrar, det är ej svårt att
undkomma döden, men vida svårare att undfly
ondskan. Ty den är mera snabbfotad än döden
och nu har således jag, gammal och trög som
jag är, blivit upphunnen av den långsammare
löparen, under det att mina åklagare, ivriga
och raska karlar, upphunnits av snabblöparen
ondskan.
Nu är det tid att vi gå härifrån, jag för att
dö, I för att leva. Vem av oss, som går mot det
bättre ödet, vet ingen utan Gud allena.
Ur Platons skrifter i svensk tolkning av Claes Lindskog.
Särskilt fager var han tydligen inte att skåda. Hans
unge lärjunge Menon liknade honom vid en bred och
platt havsfisk, darrockan, som dock kom allt som
närmade sig den att »stelna och förlamas». Ett liknande
magiskt inflytande över omgivningen talar också
Al-kibiades om just i Symposion: »När jag lyssnar till
honom, slår hjärtat på mig värre än på någon som är
gripen av korybantisk yra, och tårarna strömmar ned
för mina kinder vid hans ord.» Alkibiades talar
också om det yttre och det inre hos sin lärare under
bilden av en ful Silenusgubbe, som konstnärerna för
kontrastens skull brukade använda som motiv för
träfodralen till de mest underbara små gudabilder.
»So-krates är den enda människa som någonsin har fått
mig att... blygas», tillägger han.
Gudabilden i sitt fula hölje
Den som klarast och riktigast har sett gudabilden
inuti silenen är utan tvekan »Sokrates’ störste
lär
junge», Platon (se d. o.). Även om bilden av den
älskade mästaren idealiserats, är den dock i allt
väsentligt sannare än Xenofons ytliga »vardagsbild» och
Aristofanes’ karikatyr i komedin Molnen. En
svårighet uppstår däremot, när det gäller att skilja
Sokrates’ tankar från Platons egna. Sokrates har nämligen
liksom Jesus av Nasaret inte efterlämnat några som
helst skrifter. Hans liv är hans lära. Vi måste därför
här nöja oss med att söka framställa grunddragen
av Sokrates’ livsföring och originella metoder vid
undervisning och samtal.
Sokrates och sofisterna
Bakgrunden härför bildar sofisternas
framträdande i Aten. Många av dessa högt betalda »vishetslärare»
hade under demokratins glansdagar i Aten bragt
filosofin i vanrykte genom sina läror, att det icke fanns
något heligt, icke något gott eller rätt och icke något
sant. Sokrates bekämpade sofisterna med deras egna
vapen. Han sökte för egen och för sina
medmänniskors del att finna just det som sofisterna förnekade.
Huvudsyftet för honom var att finna det goda och lära
atenarna att leva som goda människor. Visheten,
sanningens utforskande, var det stora medlet. Den som
vet det rätta gör också det rätta. Den vise är god - det
var Sokrates’ och Platons optimistiska tro på denna
punkt.
Den ironiska metoden
Sokrates’ berömda lärometod har två sidor, ironin
och majeutiken (majeutfk, eg. = förlossningskonst,
här förmågan att genom frågor locka fram kunskapen
ur den från början ovetande). Båda kommer till
synes vid de originella filosofiska samtal, som Sokrates
håller med snart sagt alla som kommer i hans väg, på
gator och torg, vid baden och i gymnasierna etc. Själv
kallar Sokrates samtalet för »undersökning». Han
börjar, skenbart mycket oskyldigt, vanligen med att
ställa sig själv helt ovetande och begär ödmjukt
upplysning. Men själv håller han hela tiden i utredningens
trådar, och det dröjer inte länge, förrän vederbörande
känner sig alldeles ställd mot väggen. Han måste
erkänna, inte bara att han ingenting vet i ämnet utan
även att han aldrig ens gjort klart för sig, vad det
egentligen är som frågan gäller! Nu blir Sokrates
djärvare. Han kräver ovillkorligt just detta, att man alltid
först måste klargöra, vad som döljer sig bakom de
använda orden.
Den ironiska metoden, som av Sokrates för det
mesta handhades med stor humor, avslöjar
obarmhärtigt all falsk skenkunskap, all högmodig och tanklös
halvbildning. Den visaste människan är den som »vet
att hon ingenting vet». Men metoden ledde också till
en annan mycket viktig upptäckt: konsten att definiera.
Grunden lades till Platons begreppsutredningar och
idélära.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
