Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen — vårt solsystems centrum - Modern solforskning - Solfläcksperioden och solfläckscykeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLEN 3153
ligt att få en bild av hela solskivan i en enda ljussort,
t. ex. en av vätgasens spektrallinjer. Både Hale och
Deslandres kom snart till insikt om att de för studiet
av protuberanserna och de olika kromosfärskikten
betydelsefullaste spektrallinjerna var två av
kalciumlinjerna, benämnda H. och K. Kalcium, som spelar en
mycket stor roll i fråga om företeelserna i
solatmosfären, förekommer ständigt i protuberanserna.
Genom isolering av kalciumljuset på spektroheliografisk
väg kunde man således studera kalciumångornas
utbredning och rörelse inte blott vid solkanten utan över
hela solytan. Hale fann, att kalciumångorna bildar
en mängd större eller mindre ljusa fläckar på
solytan. Deslandres visade, att dessa är mycket mer
utbredda än facklorna och att de tillhör fotosfären och
bildar ett slags upphöjningar i denna, under det att
kalciummolnen svävar i kromosfären ovan facklorna.
Dessa kalciumfläckar har fått namnet flockar. De är
av två slag, dels stora, ljusa, molnliknande flockar,
vilkas kärna ofta syns bestå av en vanlig solfläck, dels
många små, ljusa flockar, som delvis hänger samman
med varandra och utbreder sig som ett nät över hela
solytan. Genom isolering av andra ämnens
spektrallinjer har man även påvisat flockar som består t. ex.
av vätgas. Ofta framträder flockarna som mörka i
stället för ljusa. De består då troligen av gasmassor
av något lägre temperatur, vilka till en del
absorberar solljuset från underliggande lager.
Med senare konstruerade förfinade apparater har
Deslandres lyckats isolera ljuset från kromosfärens
olika höjdskikt. Härigenom har det blivit möjligt att
följa kalciumflockarnas struktur från själva solytan
upp till större höjder över densamma. I dessa översta
atmosfärlager har Deslandres även funnit
långsträckta, nästan trådartade flockar (filament). Dessa bildas
i huvudsak av ej särskilt heta vätgas- och
kalciummassor. Genom observation av flockarna, särskilt
filament nära solranden, fann Hale och hans
medhjälpare, att dessa företeelser måste vara
protuberan-ser, som syns projicerade mot solskivan. Hale har
genom spektroheliografiska undersökningar också visat,
att väldiga vätgasvirvlar förekommer omkring
solfläckarna med dessa som centra. Vätgasen i
solatmosfären dras in mot solfläckarna i cyklonliknande
rörelser. I dessa vätgascykloner har Hale funnit, att
den s. k. Zeemaneffekten uppträder, vilket betyder,
att starka magnetiska fält förekommer i och omkring
solfläckarna. Vidare har Hale påvisat tillvaron av ett
allmänt magnetiskt fält hos solen i dess helhet, ca
80 gånger så starkt som det jordmagnetiska.
Solfläcksperioden och solfläckscykeln
I fråga om solfläckarnas magnetiska egenskaper
har man funnit, att i ett sammanhörande par de bägge
komponenterna alltid har motsatt magnetpol. De
båda fläckarna utgör i själva verket ändarna av en
Förflyttningen av en solfläck visar hur solen roterar ett varv
på drygt 25 dygn.
Så här ser solfläckarna ut i ett kraftigt teleskop. Man kan få
en föreställning om deras omfång genom att jämföra dem
med den lilla vita rundeln i övre vänstra hörnet. Denna
be-tecknar nämligen jorden.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
201—411223 VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
