Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen — vårt solsystems centrum - Solfläcksperioden och solfläckscykeln - Solfläckar, magnetiska stormar och norrsken följer samma cykel - Solens inre - Minst en kvarts miljon grader i solens korona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3154 S0LEN––––––––––––––––––––––
och samma virvel i solens ytlager. Även mera
komplicerade solfläcksgrupper kan på liknande sätt
delas upp i partier med motsatta poler. I en och samma
solfläckscykel om ii,i år mellan två på varandra
följande minima råder för sammanhörande par av
solfläckar på norra solhalvklotet en bestämd
ordningsföljd mellan nordpol och sydpol, så att en föregående
fläck är nordpol och en efterföljande sydpol. På det
södra solhalvklotet råder samtidigt motsatt
ordningsföljd. Under nästföljande solfläckscykel blir
ordningen omkastad, så att på norra halvklotet en sydpol går
före nordpol och på det södra halvklotet tvärtom.
Härav följer, att en full solfläcksperiod egentligen
omfattar två solfläckscykler på sammanlagt 22,2 år,
då först efter denna tids förlopp fläckarna åter får
samma magnetiska polriktning.
Solfläckar, magnetiska stormar och norrsken följer
samma cykel
Man fann för ganska länge sedan, att tillfälliga
större förändringar hos solfläckarna påtagligen
åtföljdes av s. k. magnetiska oväder på jorden. Därjämte
har man också konstaterat en överensstämmelse
mellan norrskenens periodicitet och solfläckarnas. Man
anser, att norrsken (och södersken) alstras av en från
solen utgående ström av elektroner och protoner (se
Norrsken).
Redan de allra äldsta iakttagelserna tydde på att
solfläckarnas rotationstid är olika, alltefter deras
avstånd från solens ekvator. Bestämningar som
Car-rington gjorde under åren 1853-61 och Spörer
mellan 1861 och 94 bekräftade detta till fullo och visade
definitivt, att rotationstiden för solens synbara yta inte
är densamma för alla dess delar. Under det att den i
närheten av solekvatorn är nära 25 dygn, uppgår den
vid 350 bredd till 27 dygn. Man kan därför inte för
solen såsom för jorden och andra planeter som har
en fast yta uppge en viss bestämd rotationstid. En
fullständig utredning av solens rotation för alla
breddgrader kan man dock inte erhålla genom studium av
fläckarna, då de ju inte uppträder på högre bredder.
Till följd av rotationen rör sig solens östliga rand i
riktning mot jorden men den västliga däremot från
den.
Genom användning av Dopplers princip kan man
på spektroskopisk väg uppmäta skillnaderna i
radial-hastighet för olika punkter av den östra och västra
kanten och sålunda härleda rotationshastigheten för
varje breddgrad. Enligt denna metod utförde Dunéer
sina berömda undersökningar över solrotationen,
först (1887-89) i Lund och sedan (1899-1901) i
Uppsala. Han lyckades bestämma rotationstiderna
från ekvatorn ända till det omedelbara grannskapet
av polerna. Liknande undersökningar har senare
utförts av flera andra forskare, och det framgår härav,
hur rotationstiden tilltar (dvs. vinkelhastigheten
av
tar) med växande avstånd från solekvatorn. Med
växande höjd i solatmosfären tilltar rotationens
vinkelhastighet på sådant sätt, att den blir mera lika för
olika breddgrader.
Solens inre
Uppfattningen om den gasformiga solens inre
bygger främst på tillämpning av strålningsjämviktens
princip, enligt vilken för varje volymelement jämvikt
skall råda mellan den utstrålade och den
absorberade energin. Enligt den av Eddington utvecklade
teorin för en stjärnas inre byggnad är temperaturen i
solens centrum ca 20 milj, grader och tätheten 76
gånger så gtor som vattnets. Strålningen i solens inre
har närmast karaktären av röntgenstrålning. I solens
ytlager avtär täthet och temperatur vid en viss punkt
så hastigt, att från oss sett illusionen av en starkt
begränsad solkropp måste uppstå. Övergången från
solens fotosfäriska till dess atmosfäriska lager måste
med nödvändighet vara graderad, fastän den för oss
ser ut att ske språngvis.
Minst en kvarts miljon grader i solens korona
Många sinnrika teorier har uppställts för att
förklara de på solen iakttagna företeelserna, men de
flesta av dem har åter måst överges. Under de senaste
åren har dock flera märkliga framsteg gjorts i olika
riktningar, bl. a. genom svenska forskares arbeten.
Fysikern professor Bengt Edlén i Lund har sålunda
för första gången lyckats identifiera ett stort antal av
solko ronans ljusa emissionslinjer, som tidigare
trotsat alla försök till tydning. Han finner, att dessa linjer
uppstår vid vissa »förbjudna», dvs. under vanliga
förhållanden i laboratorier inte förekommande,
övergångar mellan energinivåer hos atomer med hög
joni-seringsgrad. Den starkaste linjen, den gröna
korona-linjen av våglängden 5 303 ångström, motsvarar
exempelvis en elektronövergång hos ett tretton gånger
joniserat järn. Av den neutrala järnatomens 26 elektroner
har således hälften, 13 stycken, avlägsnats i de
atomer som ger denna linje i koronan. De hittills
identifierade koronalinjerna härrör från högjoniserade
atomer av järn, kalcium, nickel och ädelgasen argon.
Vad som i dessa resultat är ägnat att förvåna är den
höga joniseringsgraden. Om joniseringen förorsakas
av värmerörelsen hos atomerna, uppgår den i
koronan befintliga elektrongasens temperatur till inte
mindre än 250 000 grader! Resultatet förefaller
fantastiskt, särskilt i betraktande av att solens effektiva
yttemperatur, såsom ovan nämnts, uppskattas till
cirka 60000. Andra iakttagelser talar emellertid för
en ännu mycket högre temperatur hos koronans
materia. En förklaring härtill har givits av professor
Hannes Alfvén vid Tekniska högskolan i Stockholm,
som formulerat en teori härför. Koronans höga
temperatur alstras enligt denna hypotes genom stötar
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
