Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sovjetunionen — väldet bakom järnridån - Sovjetrysslands författning - Maktförhållandena i Sovjet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOVJETUNIONEN 3169
Den 8 febr. 1955 avgick Georgij
Malenkov ur Sovjetunionens
ministerråd och efterträddes av
Nikolaj Bulganin. Den mjukare
linjens politik, höjningen av
levnadsstandarden, den mera
moderata utrikespolitiken har
besegrats av den hårda linjens
män med utökning av den
tunga industrin och
upprustning på programmet.
Malenkov själv förklarade att det var
jordbruket som fällde honom:
han räckte inte till. Bilden,
som togs när Malenkov stod
på höjden av sin makt, visar
honom (t. h.) och Krusjtjev
vid en inspektion av Det nya
livets mönstergård i närheten
av Moskva.
heller var valen fria. Någon fri press existerade inte.
Endast det kommunistiska partiet var tillåtet, och i
praktiken måste alla kandidater antingen ha ställts
upp eller åtminstone ha godkänts av partiet.
Unionsförfattningen av 1936—37 har i någon mån
närmat sig förebilden för en demokratisk författning.
Enligt denna författning är Sovjetunionen en
för-bundsstat, bestående av elva sovjetrepubliker, vilka
i sin tur är federativt uppbyggda. De har formellt rätt
att utträda ur unionen, har på flera områden egen
förvaltning och äger en vidsträckt kulturell
självstyrelse, framför allt i språkfrågorna. Dessa autonoma
rättigheter är emellertid till stor del illusoriska till
följd av statens centralisering och diktaturen från
partiets sida, vilket härskar enväldigt över hela
unions-området.
I den nya författningen innehar i stället för
sovjet-kongressen Sovjetunionens högsta råd den främsta
lagstiftande makten. Högsta rådet består av två kamrar:
unionsrådet och nationaliteternas råd. Unionsrådet
väljs direkt av medborgarna i hela unionen, varvid
300 000 röstande väljare utser tillsammans en
ledamot. I nationaliteternas råd väljer varje unionsrepublik
25 representanter, varje autonom republik (vilka är
underordnade unionsrepublikerna) väljer 10
representanter, varje autonomt område 5 representanter och
varje nationellt distrikt en representant. Det högsta
rådet väljs för en tid av fyra år och sammanträder
två gånger om året. Dess båda kamrar är
likaberättigade. Varje lag måste gå igenom i båda kamrarna
för att få gällande kraft. Högsta rådet väljer vid ett
gemensamt sammanträde av båda kamrarna sitt eget
presidium samt folkkommissariernas råd. Under tiden
mellan sessionsperioderna skall högsta rådet
representeras av presidiet. Presidiet sammankallar högsta rådet.
Det har rätt att upplösa rådet och utlysa nyval.
Presidiet utnämner överbefälet över armén, utövar
benåd-ningsrätten, ratificerar internationella fördrag och kan
i vissa trängande fall förklara krig. Folkkommissariernas
råd utövar regeringsmakten och är ansvarigt inför
högsta rådet.
Till skillnad från författningarna av 1918 och 1923
är i 1936-37 års författning rösträtten allmän, ty
varje medborgare över 18 år har rösträtt. Rösträtten
är också lika, eftersom skillnaden mellan arbetarnas
och böndernas rösträtt är upphävd. Högsta rådet
tillsätts genom direkta och hemliga val.
Och ändå har även dessa val mycket litet gemensamt
med demokratiska val i västerländsk mening. De sker
inte fritt. Enligt författningen är den enda tillåtna
politiska organisationen det kommunistiska partiet.
Utom partiet får endast fackföreningarna, de
kooperativa organisationerna, ungdomsorganisationerna och
de av regeringen tillåtna kulturorganisationerna ställa
upp kandidater. Men då partiet behärskar
statsapparaten, polisen, armén och näringslivet, dirigerar det
även alla dessa organisationer. Därför kan i praktiken
endast sådana kandidater ställas upp som antingen
tillhör partiet eller godkänts av det.
Författningen innehåller en rad paragrafer, som
efter de demokratiska författningarnas förebild
formulerar vissa grundrättigheter, såsom rätten till
press-och åsiktsfrihet samt rätten till personlig
okränkbar-het. Men dessa grundrättigheter har i praktiken ingen
giltighet. Då endast partiet, staten eller de av parti
och stat dirigerade organisationerna får ge ut
tidningar, vilka endast företräder det kommunistiska
partiets åsikter, finns det i verkligheten ingen fri press.
För övrigt existerar inte heller någon annan slags
åsiktsfrihet, eftersom var och en som ger uttryck för
oppositionella åsikter löper fara att bli arresterad av
hemliga polisen, vars tidigare namn var GPU, numera
heter den MVD.
Även rätten till personlig okränkbarhet är illusorisk,
då de av MVD arresterade utan offentlig rättegång
och utan försvarare av en specialdomstol kan dömas
till deportering, dvs. tvångsarbetsläger.
Maktförhållandena i Sovjet
De faktiska maktförhållandena i Sovjetunionen
avspeglas endast i mycket ringa grad i författningen.
I verkligheten ligger varken den högsta lagstiftande
eller den verkställande makten hos högsta rådet eller
hos folkkommissariernas råd. Den faktiska makten
ligger snarare hos den högsta ledningen för det
kommunistiska partiet, vilket behärskar hela staten. Denna
högsta partiledning ligger i händerna på
centralkommitténs politiska byrå (som efter Stalins död heter
presidiet) och dess sekretariat. Alla viktiga lagar blir
därför föremål för behandling och beslut inom
partistyrelsen, innan de föreläggs högsta rådet, vars
uppgift endast blir att även formellt förläna dem rättslig
giltighet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
202—411223 VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
