Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sovjetunionen — väldet bakom järnridån - Ur Rysslands historia - Den ryska utrikespolitiken - Sovjetrysslands författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 68 SOVJETUNIONEN _________________________________
regeringen vid denna tidpunkt ännu på att den
kommunistiska revolutionen skulle utbreda sig över hela
världen och förändra alla utrikespolitiska positioner.
Men då världsrevolutionen uteblev och sovjetstaten
blev ekonomiskt och militärt starkare, bröt
sovjetregeringen med sina tidigare grundsatser och övertog
tsarismens gamla utrikespolitiska program. Till
skillnad från tsarismen hade emellertid sovjetregeringen i
den kommunistiska rörelsen runt hela världen ett
utrikespolitiskt instrument, vilket delvis möjliggjorde ett
effektivare genomförande av det gamla programmet.
Efter inbördeskrigets slut började alltså
sovjetregeringen småningom glida in i den gamla ryska
utrikespolitikens hjulspår. 1922 slöt Ryssland ett
fördrag med Tyskland, som långsamt höll på att repa sig.
Därmed stödde sovjetregeringen Tyskland i dess
strävan att revidera Versaillesfördraget, ökade
spänningen mellan Tyskland och västmakterna och sökte
åstadkomma ett slags maktbalans i Europa för att minska
faran för nya angrepp mot Ryssland. 1925 slöt
Ryssland ett fördrag med Japan, vilket för lång tid framåt
säkerställde freden vid östgränsen.
Efter Hitlers makttillträde 1933 och sedan
Tyskland påbörjat sin upprustning, slog Ryssland in på
nya utrikespolitiska vägar. Ryssland hotades nu
framför allt av Hitlers erövringsplaner i öster, och för att
avvärja detta hot närmade det sig västmakterna. 1934
inträdde Ryssland i Nationernas förbund, propagerade
den kollektiva säkerhetens politik gentemot Hitlers
expansionssträvanden och slöt 1935 en biståndspakt
med Frankrike och Tjeckoslovakien.
Det var först västmakternas kapitulation för det
tyska krigshotet i München 1938 som föranledde en
ny omsvängning i den ryska utrikespolitiken. För att
så länge som möjligt bli förskonat från det hotande
kriget och inte riskera att isolerat bli utsatt för det
första tyska angreppet slöt Ryssland 1939 den
beryktade pakten med Tyskland, som beredde väg för
Hitlers anfall på Polen och det andra världskrigets
utbrott. Genom denna pakt fick Ryssland ett och ett
halvt års andrum och lyckades under denna tid erövra
Östpolen, Baltikum och Bessarabien utan krig och en
del av Finland genom det första vinterkriget.
Då Ryssland på sommaren 1941 överraskande blev
angripet av Tyskland, blev det automatiskt åter
bundsförvant till västmakterna. Den tyska
frammarschen nådde fram till Volga och förstörde största
delen av det europeiska Ryssland. Men vid Stalingrad
vände sig krigslyckan, och från och med nu började
ryssarna steg för steg driva ut den tyska armén ur
Ryssland. Jämsides med den växande militära
styrkan och segerns annalkande utvidgades också
Sovjetunionens utrikespolitiska program. Stödd på sin armé
och med hjälp av de kommunistiska partierna
skaffade sig Sovjetunionen efter kriget ett dominerande
inflytande i hela Östeuropa och en stor del av
Mellan-och Sydeuropa och överförde Östpreussen, Östpolen,
Bessarabien, Baltikum och en del av Finland direkt i
sin ägo. Den ryska utrikespolitiken rörde sig alltså
åter helt i den gamla tsaristiska imperialismens
banor. Ryssland förstärkte sin inblandningspolitik i
Kina, i Persien och på Balkan, riktade på nytt sin
uppmärksamhet mot infarten vid Bosporen och stödde i
Tyskland, alldeles som 1922-23, de tyska
nationalistiska krafterna för att kunna spela ut Tyskland mot
västmakterna.
Ryssland skapade efter det andra världskriget
tillsammans med västmakterna FN-organisationen och
utnyttjade i säkerhetsrådet särskilt ofta vetorätten
för att förhindra beslut som stod i motsats till dess
utrikespolitiska intressen.
Den sovjetryska expansionen efter andra
världskriget kulminerade i kommunisternas erövring av
Kina 1949 och kommunistangreppet på Sydkorea
1950, men begränsades där tillsvidare genom FN:s
ingripande i Koreakriget. Efter Stalins död 1953
framträdde en mera moderat tendens, som visserligen
hade utstakats av Stalin redan 1952, men som först
under Malenko’vs ledning genomfördes med större
smidighet. Denna mera mjuka utrikespolitik åsyftade
tydligen en viss avspänning i förhållandena mellan
öst och väst, men samtidigt en försvagande splittring
bland de ledande västmakterna. I februari 1955 avgick
Malenkov och efterträddes av marskalk Nikolaj
Bulga’nin.
Se även art. Kommunismen och Östeuropa.
Sovjetrysslands författning
Den sovjetryska författningsutvecklingen har
genomgått tre stadier. 1918 erhöll den »ryska socialistiska
federativa Sovjetrepubliken» (RSFSR) sin författning,
som också blev förebild för de andra
sovjetrepublikerna inom unionsområdet. 1923 antogs en enhetlig,
för hela unionen gällande författning. 1937 trädde en
ny, på många punkter förändrad och 1936 antagen
författning för Sovjetunionen i kraft.
I 1918 och 1923 års författningar trädde de
odemokratiska dragen hos Sovjetryssland ännu helt öppet i
dagen. Den högsta lagstiftande makten låg hos
sovjet-kongressen, som sammanträdde två gånger om året.
Den valde exekutivkommittén, som representerade
kongressen under tiden mellan sessionsperioderna, samt
folkkommissariernas råd, som utövade
regeringsmakten. Valen till kongressen hade endast föga gemensamt
med demokratiska val. Någon allmän rösträtt
existerade inte, ty medlemmar av de tidigare besittande
klasserna var utestängda från rösträtt. Det fanns
emellertid inte heller någon lika rösträtt, ty bönderna
måste uppbringa fler röster än arbetarna för att få
in en kandidat. Valen var varken hemliga eller direkta,
eftersom sovjetkongressen var sammansatt av
representanter för stads- och guvernementssovjeterna. Inte
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
