Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spetälska — en övervunnen landsplåga - Lepra och syfilis sammanblandas ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3192 SPETÄLSKA
EN ÖVERVUNNEN LANDSPLÅGA
OPETÄLSKA. Redan i forna tider hade man klart
för sig, att vissa sjukdomar var smittosamma, ett
förhållande som helt naturligt medförde den yttersta
respekt för dessa sjukdomar. Om skräcken för t. ex.
pesten eller kopporna alltid varit stor, torde den inte
ha varit mindre inför den såsom särskilt lömsk
ansedda, smittosamma, kroniska utslagssjukdomen
spetälska.
I 3 Mos., kap. 13 och 14, läser vi, att den stackare
som förklarats spetälsk skulle bo utanför lägret och
gå med sönderrivna kläder, ha sitt hår oordnat, skyla
sitt skägg, och »han skall ropa: oren, oren».
Spetälskan hade småningom spritt sig från österns
kulturfolk, där den torde ha funnits redan flera tusen
år f. Kr. Genom handel och samfärdsel fördes den
småningom västerut genom Asien och nådde de
grekiska och romerska kulturerna. Liksom syfilis har
spetälskan under århundradens lopp uppvisat en
massa namn. Grekerna kallade den elephantfasis,
araberna judam eller aljuzam, vilket av grekerna
översattes till lepra. Romarna använde samma ord med
tillägget arabum eller judacorum till skillnad från
lepra graecorum, som var en oskyldig utslagssjukdom.
Sådana beteckningar som mal de San Lazaro, mal
morto, morbus, phoenicius m. fl. var vanliga under
medeltiden. Den moderna medicinska litteraturen
använder namnet le’pra.
Genom korstågen spreds spetälskan under den
tidigare medeltiden till Europa. De hemvändande
skadade och sjuka korsriddarna omhändertogs särskilt
i klostren av munkarna. Det blev också munkarna
som inrättade de första spetälskesjukhusen. Man
avsåg främst med dessa sjukhus, som för resten efter
den spetälske Lasarus i bibeln kallades lasarett, att
hindra smittans spridning. Vilken omfattning
spetälskan hade i Europa vid mitten av medeltiden
förstås därav, att i Frankrike vid denna tid fanns över
2 000 lasarett avsedda som spetälskesjukhus. Möjligt
är, att den redan då insatta och rationellt genomförda
isoleringen av de sjuka bidragit till att spetälskan
småningom nästan helt försvunnit från Europa.
Att spetälskan förr måste ha smittat, torde vara
tämligen klart; dock syns de rigorösa isoleringssätt
som då kom till användning numera med kännedom
om sjukdomens sätt att smitta tämligen onödiga. Det
fordras en ytterst intim kontakt, som tillåter t. ex. ett
direkt överförande av sårsekret från en spetälskesjuk
till färska skrubbsår eller till en just sönderpetad
näs-slemhinna på en person, för att denne skall löpa en
mer betydande risk att få sjukdomen i fråga.
Förutsättningen för att spetälska skall kunna smitta är, att
sekretet från t. ex. såren eller från näsan skall vara
smittoförande, bakterieförande, vilket inte alltid är
fallet.
Den klassiska formen av spetälskesjuka uppträdde
med snaskiga sår, mest på händerna och fotterna,
sår-nader som förr eller senare ledde till ett avstötande
av fingrar och tår, ja icke sällan av hela extremiteter.
Till uppkomsten av dessa extremitetdefekter bidrar
i hög grad det förhållandet, att spetälskan förstör
känselnerverna, varigenom känseln i den sjukes händer
och fötter förloras (lepra nervo’rum). Den
utomordentliga skyddsmekanism som en frisk människa har
i sitt smärtsinne - bränner man sig, rycker man
ögonblickligen bort fingret och räddar det på så sätt
- bortfaller inte sällan vid spetälska med den följd,
att vederbörandes fingrar och tår snart förstörs och
faller bort {lepra mu’tilans 2lv lat. mutilo, stympa).
Ibland visade spetälskan endast sparsamma eller
inga sår alls, men i stället uppträdde stora
vanställande knölar {lepra tuber o’sa, tu’ber, knöl), t. ex. i
ansiktet.
Lepra och syfilis sammanblandades ofta
Spetälskan har alltid sammanblandats med andra
sjukdomar. Den beskrivning som lämnas i 3 Mos. och
efter vilken de judiska prästerna hade att ställa
diagnosen »zaraath» ser närmast ut att ha varit ägnad att
förvilla. Att under den senare medeltiden lepra och
syfilis ofta sammanblandades är uppenbart. Massor
av de på lasaretten intagna sjuka torde ha haft
tertiär syfilis, dvs. syfilis i tredje stadiet (se
Könssjukdomarna).
Liksom tuberkulos är spetälska en kronisk
infektionssjukdom. Spetälskans bakterie är en bacill som
biologiskt står tuberkelbacillen mycket nära. Den
upptäcktes på 1870-talet av norrmannen Armauer
Han-sen; norrmännen hade på den tiden gott om
lepra-sjuka patienter. Till skillnad från alla andra
bakterie-sjukdomar uppvisar spetälskan en märkvärdigt lång
inkubationstid, nämligen 10-30 år. Detta betyder
alltså, att den tid som åtgår mellan smittillfället och till
dess de första sjukdomstecknen visar sig måste
räknas i årtionden.
Spetälskan är knappast tillgänglig för behandling.
Man har under århundradens lopp utan resultat
prövat allt mellan himmel och jord. Under de senaste
årtiondena har den världsberömde svenske forskaren
John Reenstierna infört serumbehandling vid
spetälska med resultat som synes uppmuntrande.
Numera finns i Sverige endast några få
spetälske-patienter, som vårdas i sina hem eller på
ålderdomshem. Järvsö sjukhus för spetälska nedlades med
utgången av 1940.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
