Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spindlar — djur som spinner och väver - Korsspindelhonan är svår mot sina friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPINDLAR 3193
Denna spindel är en typisk representant för sitt släkte, den
är vinglös och har fyra benpar. Huvudet är sammansmält
med framkroppen och underkäkarna försedda med ett par
bihang, palperna.
DJUR SOM SPINNER OCH
VÄVER
Spindlar. Vad som framför allt tilldragit sig
uppmärksamheten hos dessa märkliga djur, är deras
förmåga att producera fina, starka trådar och med
dessas hjälp bygga upp nät för att fånga sitt byte.
Materialet till trådarna bildas i särskilda körtlar i
bakkroppen och utgör en seg, klibbig vätska. Den pressas
ut ur fina rör, som mynnar på små spinnvårtor på
bakkroppens spets. Så fort den kommer ut i luften,
stelnar den till ytterst fina trådar, som fogas samman
till de hållfasta, smidiga och elastiska trådar varmed
näten byggs upp. Det är emellertid inte alla spindlar
som bygger nät. De gråbruna jordspindlarna eller
vargspindlarna t. ex., som jagar sitt byte på marken
som vargar, använder sin spinnförmåga endast för
att spinna in sina ägg i en silkeskokong, som honorna
ständigt bär med sig, fästad vid bakkroppens spets.
Spinnkörtlarna är inte den enda egendomligheten i
spindlarnas byggnad. Bland annat munnen är värd
ett studium. Den utgörs av en helt liten springa
mellan en över- och en underläpp. Framför
tuggverkty-gen sitter ett par överkäkar som omvandlats till
ihåliga klor, vilka står i förbindelse med giftkörtlar i
huvudbröstet (framkroppen). Med giftet förlamar
spindlarna sitt byte. För oss är betten fullständigt ofarliga,
men i de varma länderna finns spindlar, som kan
utdela även för människan besvärliga bett.
Den som sett spindlar sitta länge i mittpunkten av
ett tomt nät förstår att det kan dröja länge mellan
målen, men spindlarna klarar sig bra med hjälp av en
egendomlig byggnad hos tarmarna. Dessa är försedda
med blindsäckar, som utgör utmärkta skafferier för
överskottet av föda från särskilt stora och feta byten
som spyflugor och gräshoppor.
Spindlarna har 2 till 8 rätt komplicerat byggda ögon,
men synförmågan är i allmänhet inte överdrivet god
utom för de jagande vargspindlarna och de
dansande hoppspindlarna, som också förekommer i vårt
land. Hoppspindlarna har fått sitt namn av att de
rör sig med små hopp. Deras hanar uppför mycket
egendomliga danser för honorna som uppmärksamt
följer dansens olika turer, vilket talar för en god
synförmåga. Oftast får dansen ett lyckligt slut, men det
händer att den avbryts av att honan äter upp hanen.
En av de mest kända spindlarna hos oss är
kors-spindeln. Den spinner ett mycket vackert nät åt sig
och brukar sitta där och lura på byte antingen i mitten
av nätet på en platta av inte klibbiga trådar eller också
i ett särskilt gömsle vid sidan av nätet. Från gömslet
utgår en signaltråd till nätet, och denna tråd sitter
spindeln och känner på. Om någon fluga fastnar i
nätet och sprattlar för att komma loss, sätts
signaltråden i dallring, och spindeln störtar ut på nätet och
bedövar bytet med ett bett.
Korsspindelhonan är svår mot sina friare
Spindlarna genomgår inte något larvstadium som
insekterna och förpuppas inte heller. Ungarna blir
endast större och större efter varje hudömsning, och så
en dag är de fullvuxna. Fram emot slutet av
sommaren är den dag inne då korsspindelhanen ger sig ut
på friarfärd. När en hane upptäckt en hona, närmar
han sig henne respektfullt och spinner en bröllopstråd
bort till nätet. Och där börjar frieriet, försiktigt och
nervöst. Det är betydligt besvärligare än i människans
värld. Ständigt måste friaren hålla sig beredd till flykt,
om han vill förhindra, att honan äter upp honom, ty
hon är betydligt större och starkare än han och
mycket hungrig. Försiktigt börjar hanen knacka på
hennes dörr. Han försätter bröllopstråden i rytmiska
dallringar, och denna rörelse tränger ända in i honans
stilla kammare. Hon rusar fram som en furie, och
hanen måste hals över huvud störta därifrån. Han har
fästat en säkringstråd en liten bit från nätet och’låter
sig handlöst falla. Som en blixt är han försvunnen,
och honan är åter ensam i sitt nät. Men när allt är
lugnt och stilla igen, kommer han på nytt äntrande
på sin tråd, och återigen dallrar den ljudlösa musiken
genom nätet. »Det är», säger den danske
spindelforskaren E. Nielsen, »som om hanen spelade på ett
ensträngat instrument för den älskade, som inte upp-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
