Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Staden — från by till storstad - Antikens och medeltidens städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STADEN 3207
FRÅN BY TILL STORSTAD
OTADEN är en samhällsorganism, som vuxit upp ur
människornas behov av att samarbeta. Som
bebyggelsetyp är den resultatet av en lång och märklig
kulturutveckling. Från den enkla bondbyn skiljer den sig
främst genom sin storlek men också därigenom att
större delen av befolkningen inte livnär sig av
åkerbruk och boskapsskötsel utan av handel och
samfärdsel, hantverk och industri. Behövliga livsmedel och
råvaror hämtas från kringliggande landsbygd eller
ännu mera fjärran trakter. Förutsättningen för
stadens uppkomst är följaktligen ett samhällsliv som nått
så långt att det möjliggör ett omfattande ekonomiskt,
socialt och administrativt samarbete.
De äldsta stadsbildningarna går inte desto mindre
mycket långt tillbaka i tiden. Redan i historiens
gryning finner vi betydande städer i de uråldriga
kulturstater som utvecklades i Egyptens, Mesopotamiens
och Kinas bördiga oasområden. Civilisationens
spridning till nya trakter medförde också en successiv
utbredning av stadskulturen, och ur forna tiders små
stadssamhällen utvecklades efter hand vår egen tids
väldiga storstäder.
De moderna mångmiljonstäderna, sådana som
London, New York, Paris och Berlin, har alla vuxit upp
från idylliska småstäder tack vare växande handel och
samfärdsel, och det ligger i öppen dag, att den enorma
stadsutvecklingen just i vår tid är en följd av
industrialismen och de samfärdstekniska framstegen. De
nutida metropolernas blygsamma föregående
framträder dock ofta både i gatornas sträckning i de äldre
stadsdelarna och i själva gatunamnen. Av antikens
städer antas blott Rom ha uppnått en miljon invånare.
Med dåtidens enkla kommunikationsmedel var det
inte heller möjligt att förse en storstadsbefolkning
med livsmedel annat än i enstaka undantagsfall,
medan det för det moderna samhället med dess
välorganiserade transportapparat icke tycks finnas några
gränser i det avseendet.
Antikens och medeltidens städer
Det har sagts, att staden är statens moder. Den
antika staten hade också i hög grad karaktären av
stadsstat, dvs. den bestod av ett tättbebyggt samhälle med
kringliggande landsbygd eller var en
sammanslutning av sinsemellan självständiga städer, mer eller
mindre fast organiserade i ett förbund. Handel och
köpenskap förde rikedomar till staden, vars borgare
därigenom fick medel i sin hand att bl. a. utrusta
arméer och krigsflottor och att göra sitt inflytande
gällande i främmande länder.
Under feniciernas och grekernas tid kantades
Medelhavets kuster av en mängd dylika små stadsstater,
tills omsider Rom, från att ursprungligen ha varit en
obetydlig bondby i ett fjärran barbariskt land, växte
ut till ett imponerande världsvälde, som uppslukade
de äldre statsbildningarna. Det romerska imperiets
slutliga undergång under folkvandringstiden betydde
likaså inte blott en stark kulturell tillbakagång i
största allmänhet utan också en upplösning av antikens
stadskultur i stora delar av världen.
I Italien, där arvet från antiken var starkast och
läget vid tidens viktigaste handelsvägar särskilt
gynnsamt, började städerna dock på nytt blomstra redan
tidigt under medeltiden. Främst bland dessa nya
stadsstater var Venedig, Genua och Florens. Handel
och samfärdsel med utlandet betraktades åter som
välståndets grundvalar, och den territoriella
jordbesittningen i stadens omkrets kom först i andra
rummet. På samma sätt som de italienska utvecklades
under medeltiden också en del tyska städer (t. ex.
Lübeck), organiserade i det mäktiga
Hansaförbun-det. Bland de äldsta nordiska stadssamhällena
brukar räknas Slesvig-Hedeby och Birka, stadsliknande
handelsplatser, av vilka dock i våra dagar föga
återstår ovan jord. Som avläggare av den tyska
stadskulturen steg sådana städer som Visby och Bergen upp
till makt och härlighet och bär ännu i dag genom sin
bebyggelse och andra minnesmärken vittnesbörd om
Hansans förgångna storhet och den tyska handelns
maktställning i Nordeuropa. Visby växte upp som
han-delsmetropol för länderna kring Östersjön och
mellanstation för handeln på Ryssland, och på liknande
sätt fick Bergen sin betydelse främst som
marknadsplats för handeln med torrfisk från Nordnorge till
Västeuropas städer. En viss näringsgren eller
handelsvara, viktig för det dåtida varuutbytet, gav ofta
staden dess rykte och merkantila ställning; så finner
vi t. ex. saltstäder, gruv- (silver-)städer, vinstäder,
textilstäder osv.
Medeltidens städer var emellertid i allmänhet
mycket små och obetydliga jämförda med vår tids
storstäder. Den största staden var Paris, som under
1200-talet beräknas ha nått ett invånarantal av ca 100 000.
London hade 1377 35 000 invånare, och i det övriga
England fanns vid samma tid endast två städer, York
och Bristol, som räknade omkring eller mer än 10 000
invånare. I Tyskland hade flertalet städer under den
senare medeltiden likaledes mindre än 10 000
invånare. Lübeck hade på 1300-talet 17000-24000
invånare, Hamburg 1419 22 000 och Nürnberg räknade
1449 20000-25000 invånare, Rostock 1387 10785,
Frankfurt am Main 1440 ca 9 000 och Dresden vid
samma tid endast 3 000-5 000 invånare. Visby
beräknas under sin glanstid på 1200-talet ha hyst ca
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
