Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Staaf, Karl Albert — en vägröjare åt demokratin - Som radikal Uppsalastudent - Den stora politiken i våld - I folkbildningens tjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3206 staaff
Karl Staaff. Skulptur i granit av Carl Eldh i Riksdagshuset.
EN VÄGRÖJARE ÅT
DEMOKRATIN
Staaff, [sta’v], Karl Albert (1860-1915). Karl
Staaff lär ständigt ha haft Mills berömda bok »Om
friheten» liggande på sitt nattduksbord. Detta säger oss
åtskilligt om hur intimt bunden han var vid de
liberala idéerna. Från tidig ungdom och livet igenom
kämpade han för deras seger i opinion och politik.
Som radikal Uppsalastudent
1882 bildades den radikala studentföreningen
Ver-dandi i Uppsala. Karl Staaff - då 22-årig filosofie
studerande - var en av grundarna. Han blev den nya
föreningens självskrivne ledare och fungerade som
ordförande under de första åren. Han hade sett det
begynnande 80-talets nöd och sociala orättvisor. Och
med all den ungdomliga idealitet och entusiasm som
han var mäktig hade han kastat sig in i striden för ett
nytt och bättre samhälle.
Verdandi blev den tummelplats, där de unga
radikalerna sammanfördes, organiserades och gavs1 ett
fast mål att kämpa för. Men det blev också ett
övningsfält för dess förste ordförande - den blivande
statsmannen. Där fick han tillfälle att debattera,
organisera och leda.
Den stora politiken i våld
1887 var studietiden slut. Staaff som efter avslutade
filosofiska studier också tagit en juridisk examen
valde advokatyrket och slog sig ned i Stockholm. Där
gav han sig politiken i våld på allvar, blev
riksdags
man och togs i anspråk för alltmer krävande värv. Är
1905 finner vi honom som regeringsmedlem och
deltagare i den delegation som förhandlade med
norrmännen om unionsupplösningen.
Men de stora liberala frågorna skulle nu som under
studentåren framför allt fånga hans intresse. Det
liberala partiet blev det största riksdagspartiet,
rösträttsfrågan blev den största riksdagsfrågan, och Karl
Staaff gav sig som liberalernas ledande politiker i
kast med rösträttsfrågans lösning.
På hösten 1905 stod han som statsminister i
spetsen för regeringen. Han lade fram ett förslag om
allmän och lika rösträtt för män. Med patos och energi
kämpade han nu som ansvarig regeringschef för
det ungdomsideal som genom åren hägrat för honom.
Politisk medvind syntes gynna honom, och många
trodde att han skulle bli den som lyckades lösa
röst-rättsproblemet. Men första kammarens konservativa
falang sade nej. Frågan föll och Staaff måste avgå.
Rösträttsfrågan hade dock fallit framåt och fördes i
hamn av den efterföljande regeringen under den
konservative Arvid Lindmans ledning. Staaffs önskan om
majoritetsval efter engelskt mönster hade då fått vika
för det proportionella valsättet som vi ännu har.
Men Staaff kom igen. 1911 blev han ånyo
regeringschef. Och med samma sega uthållighet och fasta
målsättning som tidigare arbetade han vidare i
demokratisk riktning. Vad som återstod att genomföra var
kvinnans rösträtt och lika rösträtt i kommunerna. Men
inte heller denna gång förunnades det honom att själv
nå slutmålet. Världskriget tvingade
författningsfrå-gorna åt sidan. Försvarsfrågan upptog stor del av
hans regeringstid och han tvingades för andra gången
att träda tillbaka (1914). Hjalmar Hammarskjöld
kom i hans ställe. Och innan kriget var slut och
politiken åter kunde vridas mot de sociala frågorna hade
Staaff gått bort (1915). Andra fick fortsätta efter hans
linjer och gjorde det med framgång. Det
demokratiska genombrottet i svensk politik skedde först efter
första världskriget, men man bör minnas att ett
väsentligt förarbete gjorts av Staaff ett decennium
tidigare.
I folkbildningens tjänst
För Karl Staaff var demokratin liksom liberalismen
en hjärtesak. Hur djupt och allvarligt han såg på
demokratins problem, framgår bäst av hans stora
intresse för folkbildningen. Utan kunskaper hos
folkets breda lager var demokratin illusorisk, menade
han. Hans regeringsprogram upptog därför som
central punkt kravet på en starkare ställning åt
folkskolan. I samma riktning gick ett av hans mest
fruktbärande ungdomsinitiativ: grundandet av Verdandis
småskriftserie. Denna skriftserie som fortsattes t. o. m.
1954 har alltsedan 1880-talet spritt verkligt gedigen
bildning till hela svenska folket.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
