Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Staten — en organisation på gott och ont - Stat och samhälle - Den växande statsvolymen - »Den totalitära staten» - Stat och rättsordning - Staten och medborgarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATEN 3219
melse mellan vissa individer om samverkan för vissa
syften utan att därför maktmedel står till förfogande
för uppgifternas genomförande. Vi har emellertid
också till visst område knutna samhällen - t. ex.
kommuner - som genom statligt erkännande förses med
den statliga maktens stöd. En kommun kan tillgripa
tvångsåtgärder mot sina invånare men blir därför inte
en stat. Man kallar detta, att staten delegerar sina
maktbefogenheter.
Staten vilar ytterst på förekomsten av makt- och
tvångsmedel, med vilkas hjälp
samhällsorganisationen upprätthålles. Detta är viktigt att komma ihåg,
både när man vill söka förstå staternas uppkomst och
handlingssätt i historisk och modern tid. Men staterna
kan vara mycket olika organiserade. De kan ha olika
stora tvångsmedel till sitt förfogande. Och framför
allt kan handhavandet av tvångsmedlen eller
statsmakten bygga på mycket skilda grunder.
Den växande statsvolymen
Historien uppvisar ingen klar utvecklingslinje från
den ena statsorganisationen till den andra. Tvärtom
växlar i gammal och modern tid de skilda
statsformerna. Vi kan nu som för tusentals år sedan finna
både lösa och fasta statssamhällen, som omväxlande
utgår från att statsmakten skall handhas av
medborgarna själva, av deras representanter eller för vissa
uppdrag utsedda förtroendemän, och stater där
enskilda individer eller grupper okontrollerat förfogar
över statsmakten och tvingar övriga statsmedborgare
till ovillkorlig underkastelse. Historien visar
emellertid en mycket klar och otvetydig linje: från lösare
och enklare statsorganisationer till allt fastare, mer
omfattande och komplicerade statsbildningar. Man
brukar också uttrycka detta så, att statens eller
statsmaktens volym oavlåtligen ökat. Detta har i stort sett
skett i samma takt som vad vi kallar civilisationen
-den andliga och materiella - utvecklats. Och denna
ökning av statsvolymen har endast i mindre grad
påverkats av de olika former statsorganisationen fått
i de enskilda länderna.
»Den totalitära staten»
Den moderna västerländska staten har uppnått en
aldrig tidigare sedd volym. I små och stora stater
har den av maktmedlen garanterade
samhällsorganisationens ram utvidgats att omfatta snart sagt alla
den enskilde individens göranden och låtanden.
Uttrycket »den totalitära staten» har kommit att
beteckna de statsorganisationer i modern tid som
hävdat statsmaktens rätt att oberoende av individernas
önskningar övervaka och reglera sina undersåtars liv
i minsta detalj. Även de stater som genom
demokratiska statsordningar söker tillförsäkra sina medborgare
medinflytande på statsmaktens handhavande har fått
alltmer omfattande uppgifter sig ålagda.
Detta har för den nutida västerländske
statsmed-borgaren medfört två följder: dels har han blivit mer
beroende än någonsin tidigare av hur statsmakten
utövas, dels har han i allt högre grad kommit att
betrakta staten såsom ansvarig för hans egen
samhälleliga existens.
Båda dessa omständigheter har medverkat till att
skärpa kravet på att statsmaktens utövning i
görligaste mån ställes i samklang med
statsmedborga-rens önskningar och intressen. Detta innebär dock
inte alltid, att medborgarna anser en demokratisk
statsordning utgöra den bästa garantin för att deras
intressen blir tillgodosedda. Risken för missbruk av
statsmakten och dennas utnyttjande till helt andra
syften än de avsedda har emellertid genom de
katastrofer diktaturerna medfört för folken inom den
västerländska kulturkretsen ökat insikten om vikten av
medborgerlig kontroll över statsmaktens utövande.
Stat och rättsordning
Statens uppgift kan kortfattat definieras så: Det är
statens uppgift att till gemensamt bästa tillvarata
medborgarnas intressen inom ramen av en
rättsordning (se Rätt och rättsordning).
Rättsordningen bör ge uttryck åt »allas likhet inför
lagen». Det krav som måste uppställas på en
rättsordning i egentlig mening blir då, att även staten och
statsmaktens utövare är bundna av rättsordningen och
att denna äger en fast förankring i medborgarnas
rättsmedvetande.
Det ständiga politiska problemet inom alla
statsorganisationer är emellertid att finna sådana former
och uttryck för den faktiska statliga maktutövningen,
att inte denna genom obehörigt tvång gentemot
medborgarna sätter sig över rättsordningen och genom
ensidigt handlande och oberoende av rättsmedvetandet
ersätter rättsordningen med en tvångsordning.
Tvånget är statens förutsättning, men tvånget utövat inom
rättens ram utgör medborgarnas frihetsgaranti.
Staten och medborgarna
I förhållandet mellan staten och de enskilda
individerna uppstår ett system av rättigheter och
skyldigheter. En modern demokratisk stat upprätthåller en
rättsordning, som garanterar medborgarna en rad
rättigheter eller friheter: personlig frihet, äganderätt,
religionsfrihet, tryckfrihet, förenings- och
församlingsfrihet, näringsfrihet, rösträtt, valbarhet, rätt att
söka och inneha offentliga ämbeten, rätt till social
omvårdnad. Rättigheterna motsvaras av skyldigheter:
skyldighet att respektera rättsordningen och att lyda
statliga påbud, skyldighet att betala skatt och att
fullgöra värnplikt och civilförsvarsplikt. I mångt och
mycket kan rösträtten också räknas in bland
skyldigheterna: demokratin förutsätter allas frivilliga och
intresserade medverkan i allmänna angelägenheter.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
